Skolan är ju ett ämne som jag stött och blött här i bloggen, jag trodde aldrig det skulle bli en sån total chock att gå över från förskoleverksamhet till skolans värld som det blev. Det blev ett brutalt uppvaknande för både oss och Prinsen och det har varit svårt att hantera av många anledningar, dels för att vi tvingats inse att Prinsen är en liten kille hemma och en helt annan på skolan men också för att det är stor skillnad på förskola/ skola. Så är det bara.
Som ni alla vet så har frustrationen varit stor många gånger och vi har känt oss maktlösa, arga och förbisedda vilket jag öppet skrivit om här i bloggen.
En sak jag också skrivit om flera gånger är att detta är just min blogg, mina tankar och mina känslor, och en förälders åsikter och upplevelser är givetvis färgade av det egna barnets sorg och ilska och kan skilja sig från skolans åsikt och upplevelse. Det finns som bekant alltid två sidor av myntet.
Idag, med ett par skolår på nacken, vet jag att den kommunala skolan är som ett runt hål, i det hålet ska alla barn pressas ner, många gånger till vilket pris som helst, och det kan inga individuella utvecklingsplaner i världen ändra på.
Det låter väldigt fint nuförtiden, med mobbningsgrupper, indvidanpassad undervisning och alla barns lika värde men verkligheten i skolan är lika jävla hård och orättvis som för tjugo år sen. Är du fyrkantig eller trekantig så passar du inte i det runda hålet som skolan förberett åt dig och då blir det jobbigt att ta sig igenom skolåren med värdigheten och självkänslan i behåll. Antingen blir du en fyrkant med runda kanter, en person du själv inte känner igen eller vill vara eller så är du precis lika fyrkantig som innan men med trasiga och sönderrivna hörn.
På vår skola finns dessbättre en rad eldsjälar, genomgoda och barnälskande pedagoger med olika utbildning och bakgrund men med en sak gemensamt; dom vill barnens bästa. Det är helt ovesäntligt om dom är inringda vikarier som aldrig avslutat gymnasiet, högt utbildade specialpedagoger eller klassiska lärare, dom är alla helt fantastiska och utan dom hade vi inte varit där vi är idag med Prinsen.
Det är deras ord vi hör när allt känns skitjobbigt och det är deras råd vi efterlever när allt låser sig, det är deras goa kramar som Prinsen minns när han gjort fel och skäms och det är deras uppmuntran han tänker på när munnen pratar för mycket.
Där finns också kvinnan (som felaktigt benämdes "specialpedagog") som för ett par veckor sen helt tappade besinningen och uttryckte sig något klumpigt, en person jag gick i taket av då men som jag nu insett gjort mer för klassen än vad vi föräldrar lyckats med under flera år.
Även om det hon sa kanske inte var det allra bästa, så har hon mitt fulla stöd i sin frustration, jag förstår att man blir både stressad och utsatt när man känner att situationen blir övermäktig och när man inte når igenom.
Det hennes dagar i klassen resulterade i verkar faktiskt bli ganska bra, saker och ting går åt rätt håll, det verkar som om skolledningen insett att det bör göras något åt klassens situation innan det är för sent, och kanske har vi just henne att tacka för det om ett tag?
Med detta inlägg kommer jag nu avsluta skolans negativa värld, jag känner att dom personer som är värda att hyllas lätt kommer i skymundan av allt tråkigt som skrivs och eftersom det som sagt bara speglar mina känslor och den andra sidan står försvarslös blir det ganska enkelspårigt och orättvist. Bara för att min son är på ett sätt så betyder ju inte det att alla barn och föräldrar ska uppfatta Lyrfågelskolan som jag gör.