I morse var det äntligen dags för ultraljud, jag har både längtat och grämt mig för den dagen eftersom oron sen allt som hände i våras inte velat släppa. Igår fick jag för mig att jag bara känt av fisar och allt jag trott varit fosterrörelser bara varit gasiga tarmar, att vi skulle få beskedet att fostret dött redan för flera veckor sen. Eller att något var allvarligt fel på den, ingen storhjärna, ryggmärgsbråck eller avsaknad av inre organ har dansat runt i huvudet tills jag nästan gått sönder.
När så den kalla gelen kletades ut på magen och skärmen visade en ganska stor bebis som ivrigt viftade med sina små armar och sprattlade med benen dog jag nästan. Att det som alldeles nyss bara varit en två milimeter liten prick på skärmen blivit ett barn kunde inte alls sjunka in i mitt huvud.
Bebisen därinne vevade runt med armar och händer, försökte suga på tummen, sparkade med båda benen och levde rövare på ett sätt som varken Prinsen eller Vild gjorde och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Tänk att det blev en till! En finare skelettunge har jag nog aldrig sett.
Efteråt har jag känt mer rörelser än nånsin men nu vet jag ju säkert att det är bebisen, inga fisar. Nu vet jag ju att den lever och nu vågar jag känna efter.
Barnen tittade på bilderna och kunde efter lite förklaringar köpa att det var syskonet som var avbildat, men jag tror att den cd med rörliga bilder som vi får i november kommer få dom lite mer på det klara med att det faktiskt är en bebis därinne.



Här ser man två små händer som verkar hänga i luften, en sak jag verkligen hoppas dom inte gör, benet och foten samt ansiktet.



Här ser man båda armarna, ena handen och ansiktet.
Man kan säkert se en hel del annat också men det lämnar vi åt proffsen. Nytt beräknat förlossningsdatum är 27 mars, jag tippar på att en liten flicka tittar ut den trettioende. Det är nämligen en onsdag.