Inatt har jag planerat min begravning. Ni är alla bjudna och det blir trerätters middag med massa vin, vita dukar och många tal.
Jag har nämligen ont i ett bröst. Väldigt ont.
För nåt år sen hittade jag en knöl som inte ville försvinna, jag gick till vårdcentralen och fick givetvis träffa en manlig läkare i min egen ålder som svettigt klämde på mina pannkakor. Jodå, en knöl stor som en femtioöring kunde han känna därinne och vips hade jag en tid för mammografi.
Det trycktes och mosades en hel förmiddag inne på mammografimottagningen och jag var yr av oro, kanske skulle dom bli tvugna att göra biopsi med en fet nål! Slutligen gick en läkare över bröstet grundligt med ultraljud och kunde sen - till min stora lättnad - konstatera att knölen bara var ytlig och tydlig vävnad. *Djup suck*
Nu vet jag inte om det är samma knöl jag känner eller en ny men den här är i alla fall betydligt mer lätt att hitta och känns större och dessutom har jag dom senaste månaderna varit öm i bröstet Lite som man blir vid mens men det har inte släppt och sen igår har jag haft en stickande smärta så fort jag rört armen.
När jag med gråten i halsen pratade med bröstmottagningen idag fick jag i alla fall ett lugnande besked; det som gör ont brukar inte vara nåt farligt i dom här sammanhangen. Jag andades ut men tog i alla fall tacksamt emot en remiss till ny mammografi.
Ikväll pratade jag med min andra hälft Angelica som påstod att hon minsann hört preciiis tvärtom, men inte skulle jag oroa mig! Sen pratade jag med mamma som också sa att hon hört tvärtom. Tack snälla. Nu är jag svettig och mår illa och kommer inte kunna sova en blund.