Jag, Hitler och Göbbels

I somras tog vi hål i öronen på Vilda, små röda diamanter glittrade i dom där pyttesmå snibbarna och hon var ljuvligt söt. En del människor tyckte detta var rena ritualmordet och helt i linje med kvinnlig könsstympning och slog sig förfärade för munnen i en chockad flämtning, "hål i öronen!! Varför då??"
Ja, att vi tyckte det var fint, att Vilda skulle slippa dom flesta problem som uppstår med piercing då hon inte brydde sig ett dugg om hålen utan lät det läka fint och att hon skulle slippa gå runt med bara ett hål eftersom hon fegat ur vid sex års ålder tyckte vi var tillräckligt med argument. Vilda själv var så stolt och visade glatt upp blingblinget för omvärlden.
Efter en vecka tappade hon ett örhänge då det fastnat i linnet som hon drog av sig, vi letade länge men hittade aldrig ploppen så dagen efter köpte vi ett nytt par som bara skulle tryckas i.
Trodde jag.
Hålet hade redan slutit sig och jag fick pressa rätt hårt för att lyckas tränga igenom men tyvärr utan resultat, det enda som hände var att Vilda blev livrädd för allt vad örhängen heter och skrek högt så fort man nuddade örsnibben. Hon fick helt enkelt gå runt med ett örhänge i väntan på att hålet skulle växa ihop helt och vi kunde ta ett nytt och människorna som förfasat sig så över vårt tilltag fick nu rätt bra med vatten på sin kvarn.
Efter två månader gjorde vi om hela proceduren, Emlakräm på örat och Alvedon i magen, Vilda sa inte ett pip och kom ut med två små pärlor istället. Sen har allt varit hur bra som helst fram tills igår då jag frågade henne om vi inte skulle byta till dom fina röda diamanterna nu, när jag tog ut det ena örhänget (det som hela tiden varit fint och som suttit där i nästan tre månader) rann det ut lite blod och när jag sen satte i det nya skrek Vilda i högan sky. Jag fattade ingenting.
Det visade sig att det på baksidan bildats en blodblåsa inuti örsnibben som såklart gjorde jätteont, jag hade ju spritat både mina händer och örhänget så det sved nog rätt bra på lilla Dockan. Det var bara att ta sitt förnuft till fånga, det hålet får också växa ihop och så får vi se om vi tar ett nytt innan jul.
Det är bara så typiskt att detta händer just oss, vi som hela tiden sagt att det skulle gå så bra och att man minsann gör så på alla barn i mellanöstern och södra Europa.

Kommentarer
Postat av: Lorena

Jag håller med er, ju mindre barnen är desto bättre. Frågan är om de kan få men för livet? på mig gjorde de hål i öronen när jag var 3 dagar gammal. Fick jag men?? (våga inte svara på det!!)

2008-09-26 @ 20:13:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback