Nyss ringde det en tjej från nåt företag som ordnade klassträffar, hon berättade glatt att det minsann var femton år sen jag gick ur nian. Femton (15) år! Skulle det vara nåt roligt då menar hon?
Detta jubileum skulle såklart firas med pompa och ståt och skulle inte jag vilja vara kontaktperson, den samordnande koordinatorn? Spindeln i nätet? Den som fick ära och berömelse och en mängd applåder på Den Stora dagen (tänk "prom queen") när alla mina gamla kompisar fick glädjen att ses igen?
"Nej verkligen inte" svarade jag sanningsenligt, "jag kommer inte ens gå dit." Flickan i luren blev tyst ett ögonblick och sen sa hon "...öh...nähää..." och jag fick rädda henne lite snabbt med att jag var hemskt tacksam att hon ringt och att det säkert skulle bli en fin fest i alla fall.
Vill man verkligen gå på såna här tillställningar? Är det bara jag som får rysningar? Jag får en inre bild av filmen "Klassfesten" och är tämligen säker på att det är exakt så det kommer bli om det nu blir nån återträff för 9C.
Jag känner i alla fall ingen som helst lust att stå där och le åt alla mina gamla "kompisar" som mer än gärna gjorde sig lustiga över mig och mina kläder i nio år och jag har heller ingen direkt Ricki Lake-önskan om en "geek to chiq" så jag avstår det hela.