1986 köpte mamma och pappa en video av märket JVC, jag var nio år och lyckligast i världen.
Med videon följde en fjärrkontroll och det var nu problemen började.
Mamma och pappa kunde aldrig lära sig vilken kontroll som gällde och än mindre kunde dom minnas att videokanalen var 36, där satt dom och bläddrade sig igenom myrornas krig med vilsna blickar. Det kom långa haranger av svordomar från pappa och mamma stod bredvid och gav smarta tips, videokassetten vändes och provades i alla tänkbara kombinationer men det gick sällan bra.
För nåt år sen fick dom för sig att skaffa en Boxer. Och en ny TV. Och en ny video. Och en DVD.
Med dessa apparater följde inte mindre än fyra fjärrkontroller och förvirringen var total. Jag och Syster skrev listor och ritade skisser där vi in i minsta detalj försökte avbilda dom fyra olika fjärrisarna och förklara vilken man använde till vad men det var såklart en helt omöjlig uppgift att lösa, mamma och pappa var i detta sammanhang fullständiga analfabeter och obildbara. Dom gav upp rätt snart och när man kom och hälsade på satt dom istället i köket på varsin köksstol och kollade på den lilla lilla kökstv:n.
I förrgår släcktes det analoga tv-nätet ner och alla som inte hade en digitalbox blev av med både bild och ljud. Mamma och pappa har köpt två digitalboxar.
Tyvärr kom det två fjärrisar med på köpet.

Det sorgliga i kråksången är att jag och Martin har blivit precis likadana, ända sen vi skaffade Viasat och fick en tredje fjärrkontroll har vi haft stora problem med att se på film. Vi hittar inte rätt TV/AV, vi vet inte vilken kontroll man ska ha för att höja och vi kan inte byta tillbaka till TV-kanalen när filmen är slut utan då får vi stänga av och sätta på.
Igår skulle vi se Beck och när filmen startade och vårt surroundsystem gick igång kunde hela Halvorstorp höra, "sääänk!!" viskskrek jag, precis som om barnen kanske eventuellt inte vaknat än och skulle vakna av min röst som knappt hördes genom musiken. "Va fan tror du jag håller på med?!!" viskskrek Martin tillbaka genom den öronbedövande filmmusiken medan han slängde runt soffkuddarna och filtarna i sitt letande efter Den Rätta Fjärrisen.
Det är ju inte klokt.
Prinsen har ju redan lärt sig varenda knapp på alla tre kontrollerna men jag och Martin sitter där som två medelålders fån och rågissar på allt, det blir text-tv, informationsrutor, pausad bild, programtablåer unt så vajter i all evighet.
Har vi väl fått fram rätt kanal i tid till det program vi vill se så är det ingen av oss som vågar röra kontrollen, vi sitter blickstilla brevid varandra och stirrar med glasartad blick, livrädda att av misstag råka byta kanal och därmed missa hela skiten.