Herregud! Jag måste verkligen be om ursäkt för att jag upptog er dyrbara tid med inlägget angående den "enorma" spindeln häromveckan. Nu vet jag vad man menar med "enorm spindel"!
Satt här och slipade på föregående inlägg när jag plötsligt ser nåt i ögonvrån, nåt stort, svart och levande som springer över golvet. Jag vänder på huvudet och får en svår chock. Jag höll på att pissa ner mig och kvävde ett äkta tanttjut.
Den största spindel jag sett far fram över golvet och närmar sig min stol med ljusets hastighet, snabbt slängde jag upp benen i papperskorgen och började skissa på en flyktväg. En sekund senare var spindeln borta - vilket inte är ett bra tecken för då ligger den antagligen i nåt hörn och lurpassar på en - och jag såg för mitt inre hur den klättrade uppför stolsbenet och gjorde sig beredd för en attack. Graciöst fick jag upp båda benen på stolen och kunde sen hoppa ut i hallen, gjorde en snabb titt för att lokalisera odjuret och sprang sedan och hämtade en konservburk som under blandade småtjut sattes över spindeln.
Jag som annars är en sann djurvän kunde inte ens tänka mig att glänta på burken så att spindeln kunde dra in det lilla benet jag klämt utan fick vackert lov att förbli stympad.
Jag ringde upp till Tisse där min man befann sig på sedvanligt firande och cigarrökande (man firade såklart Olivers ankomst med grabbfest) och kommenderade åtminstone en stor stark karl till min räddning.
Tisse insåg allvaret och störtade nerför trappan, lyfte på burken och tog sen jättespindeln i handen och slängde ut den. Han höll med om att den verkligen var stor.
Jag drog igen balkongdörren så inte spindeln skulle kunna komma in och hämnas benbrottet.