I mellandagarna var det exakt ett år sen vi sågs för första gången, det var kallt och ruggit ute och regnet duggade som spik genom luften. Ändå blev jag helt varm i din närhet, det sa klick redan vid första ögonkastet.

Det blev inte vi förrän ett par månader senare, men ända sen den dagen var du ständigt i mina tankar.
När våren kom var det vi på riktigt, vi skulle aldrig skiljas åt, och jag kunde knappt lämna dig ur sikte på hela sommaren.

Jag glömmer aldrig känslan när vi vaknade här hemma för första gången, solen strålade in genom alla fönster och det var alldeles tyst. Jag hade aldrig störts av våra grannar (och närmsta vänner) förut men att vakna utan att höra deras små ungars lek och spring var både sorgligt och skönt, det enda som hördes denna morgon var fågelkvitter. Även om hela kåken var i kaos, med lådor högt och lågt och en enda sörja av prylar, så var det det finaste hus jag nånsin sett. Jag tyckte till och med det var konstigt att inte "Sköna hem" och "Family living" hörde av sig för ett inredningsrepotage.

Nu, efter nio månader, har jag börjat se klart på saker och ting. Jag är fortfarande sjukt nöjd med vårt hus, det finns inte en kåk på norra halvklotet som kommer i närheten av vår och här vill jag bo tills jag dör, men jag kan se "bristerna" också. Exempelvis källaren, den skulle göra Fritzl avundsjuk och där bor en sällsynt stor samling spindlar och gråsuggor, i stort behov av arbete kan man säga.

Och trädgården, vi gjorde ju ett hästjobb under några stekheta dagar i våras men det är mycket kvar. Träd som ska beskäras, buskar som ska avlusas och plattor som ska läggas. Lekstugan måste rustas upp och likaså boden på baksidan och garageuppfarten.

Det är väl förstås det man menar när man säger att det alltid är något att greja med i ett hus antar jag. Vi har ju förstås tänkt bo här tills vi får bäras ut så vi har ju tid på oss men samtidigt vill man göra allt superfint på en och samma gång och det skulle ju kosta skjortan.