Tänk när man blir gammal, vilken skräck! Eller äldre kanske jag ska säga, för jag får väl erkännna att jag inte precis är nån liten ungmö längre.

Att behöva vänta på hjälp från hemtjänsten och vara helt utlämnad till andra människor för att ens kunna gå och bajsa. "Nädu Harry, du får faktiskt vänta nu. Jag frågade ju dig för en halvtimma sen om du skulle gå på toaletten men då tackade du nej, nu måste jag hjälpa Ingmarie." Så får Harry sitta där med en taxnos i röven utan att kunna göra ett dugg, och om han inte håller sig väl med kärringarna från hemtjänsten vet man ju hur det går. Jotack, då får man vänta ännu längre.

Eller om man blir så sjuk att man måste flytta till hemmet, ve och fasa, sitta där i en lägenhet med Borosantapeter och lukta kiss. Den ena dagen slutar och den andra tar vid i en ständig ström av likgiltighet. Har man tur kan man få gå på rullstolscafé och käka mosad våffla och lyssna på nån gammal stofil som spelar Säkkijärvi polka på dragspel. Tjo vilket ös.

Politikerna har i alla år manglat den s.k "välfärden" i landet så nu gäller den tydligen enbart höginkomsttagare med villa och lantställe i skärgården, alla 30-och 40-talister som byggde Sveriges grund och samhälle stoppas enkelt undan på kommunala boenden där dom i bästa fall får 4,2 minuter med personalen per dygn. Men förhoppningsvis har dom vid det laget redan blivit så utmattade av stafettläkarens gissningslek och medicinhantering att dom inte längre orkar protestera.

Jag är nu inne på mitt femtonde år i äldrevården, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det när jag tackade ja till det där sexmånaders vikariatet men det var så det blev. Under åren har jag provat andra områden som jag alltid trott och tänkt var drömjobbet men efter ett tag har jag alltid fallit tillbaka till slutet av livet och jag börjar fatta nu. Jag fattar att jag gillar det, eller faktiskt älskar det. Jag och mina jobbarkompisar måste göra allt vi kan för att ge våra gamla en rättvisare vård, för att förgylla den mosade våfflan med några blåbär från skogskanten och trolla med knäna så man kan få ha det bra även om man inte längre bidrar till samhället i form av skattepengar.

Och helt ärligt, vi gör det jävligt bra.