ÅÅÅH!! Jag blir så jävla arg att jag nästan svimmar! Vad är det med ungar som bara måste säga "nä, du får inte vara med!" så fort det finns tillfälle? Vad driver dom att vara en ständig källa till tårar, besvikelse och ilska? Och vad är det för föräldrar som inte lär ungarna att vara schyssta och ärliga kompisar?
Jag säger inte att "alla får vara med jämt" för det inser jag också är en ohållbar situation, ibland vill man leka ensam med en kompis och ibland passar inte leken för fler, men när det är en ständigt återkommande mening och samma barn som alltid nekas utan mer orsak än "bara för att" så tycker jag det är ett stort problem.
Jag har under sex års tid försökt uppfostra mitt barn till att vara en god vän, en schysst kompis och en som ser till så att ingen känner sig utanför, grisar kommer kunna flyga innan dom magiska orden "du får inte vara med" kommer över hans läppar. Han låter alla vara med även om han egentligen vill leka ensam med bästisen för det är så man gör, man låter inte en stå ensam. Men bara för det så blir han själv så jävla överkörd och utanför!
Sen passar det minsann att komma och fråga om lek, när ingen annan finns, men så fort tillfälle ges så blir det en lögn och han står ensam igen.
"Mamma, jag fick inte vara med." Att se hur besviken och ledsen han blir varje gång gör så ont och jag vill bara strypa dom så kallade vännerna, jag vet precis hur det är att inte få vara med, så var det hela min uppväxt.
Men ska man verkligen behöva säga till ett barn att "nästa gång säger du nej. Nästa gång är det okej att säga att ni vill leka ensamma." vad lär jag honom då? Jag som kämpat så hårt för att han inte ska göra det, ska jag nu behöva kämpa lika hårt för att han ska bli elak, dryg och tyken?