Som mamma till tonårsbarn måste jag ändå invända lite mot läroplanen i skolan idag. Missförstå mig inte, det är jättebra att barnen lär sig om verb, klassiska kompositörer som Vivaldi och olika sorters kol och dess kretslopp, MEN jag vill ändå flika in med några ämnen som man skulle kunna kalla "livskunskap".

Exempel på några ovärdeliga lärdomar följer nedan:

 

*Vad händer när toalettrullen är slut? 

-Svar: Den måste bytas ut omedelbart. Att låta den hänga kvar och skämmas på sin hållare, med bara en liten remsa kvar, innebär total katastrof för nästa person. I värsta fall är det en gäst som för att rädda sig själv tvingas gå igenom badrumsskåpet på jakt efter något att torka sig med.

Som tonåring (eller man) är det lätt att tro att rullen automatiskt fylls på över natten, men jag kan säga att riktigt så enkelt är det inte. Det är en person som manuellt flyttar över den tomma rullen ner i pappersinsamlingen och byter till en ny. Vanligtvis är det mamman i familjen som löser detta problem, om hon av någon anledning inte tar uppdraget på allvar eller befinner sig på annan ort kan kaos uppstå och bytet tom rulle/ ny rulle uteblir helt. Då samlas istället tomma rullar på golv, bakom element, på badkarskanter och bakom kranar och har man riktig otur havererar fästet till element/ kran och anordningen släpper med stora kostnader som följd. 

Denna kurs finns på helfart en termin, 100 hp.

 

*Hur blir kläderna rena?

-Svar: Dom måste åka tvättmaskin i lämplig temperatur. Kläder som är sunkiga av tonårssvett blandat med dyr parfym gillar att samlas i högar i olika delar av huset, gärna under sängar, bakom byråer eller ibland också i garderoben bland det rena. Detta är inget Anticimex tar sig an, utan kräver en manuell rörelse där man helt enkelt skyfflar upp all smutsig tvätt och lägger det i en behållare kallad "tvättkorg". Därifrån följer olika alternativ beroende på hur många curlingborstar som finns i familjen, men det klassiska är att dom vuxna tröttnar på att tjata och tvättar, viker och lägger in dom rena kläderna i garderoben. Det vanligaste är att detta sker endast om kläderna redan finns i tvättkorgen, i övriga fall skyfflas dom in till tonåringens rum där dom ligger på golvet tills dom är för små.

Denna kurs kan endast läsas på halvfart på grund av kursens omfattning, 75 hp.

 

*Jag har inga pengar, men måste ha den här dyra tröjan, vad gör jag?

-Svar: Skaffa dig ett jobb. Ett jobb betyder att man ska befinna sig på sin arbetsplats vid angiven tid, utföra sysslor enligt överenskommelse fram tills en viss tid många dagar i rad. Oftast måste detta ske utan tillgång till sociala medier, möjlighet att ta selfies med öppen mun och vill det sig riktigt illa kanske man måste låsa in telefonen i sitt skåp i omklädningsrummet och inte kolla på den igen förrän arbetsdagen är slut.

Om detta sköts på ett bra sätt genererar det något som kallas "lön", en i förväg bestämd summa pengar som kommer in på kontot i slutet av månaden. Du kan också vara sjukskriven från jobbet på grund av utbrändhet, ont i levern eller näsblod, detta genererar lite mer än den lön du skulle fått om jobbat, men det kräver läkarintyg. Telefonnummer till läkare som utfärdar dessa intyg hittar du via googlesöket "intyg latjävel".

Denna kurs läses på helfart fyra terminer, 200 hp. Är du sjukskriven har du redan all kunskap och behöver inte gå i skolan mer, fortsätt leva på andras skattepengar bara.

 

Detta är endast ett axplock av olika kurser som borde klämmas in i högstadiet/ gymnasiet, kanske kunde man korta sommarlovet med ett par veckor för att ha livsskola? 

Det är ju val om ett par veckor så det är väl i sista minuten, men jag ska nog ställa upp. 

 

Här kommer lite bilder från min fina nya husvagn! Det kanske är lite kaos, men jag rev ut hela innehållet redan andra dagen...

Jag har dessutom helt glömt hur man laddar upp bilder i samma storlek, får en snygg ram runt och hur man får dom att ligga snyggt i linje, ni får ge det lite tid.

 

Varenda sommar när det är dags att ta fram små söta sandaletter och fina ballerinaskor tänker jag att jag ska fixa till fötterna, måla naglarna i snygg färg och ha sådär mjuka hälar som alla andra har. Jag sköter det i ungefär tre dagar, sedan har jag elefantfötter igen.

Den här semestern tog jag mig dock i kragen och fotbadade en gång i veckan, målade naglarna minst tre gånger i fina sommarfärger och smörjade fötterna noga varenda kväll, dom var som supermodellfötter och jag svävade nästan fram. Sen kom vardagen igen, när jag får panikågest och måste stressa runt som en jävla galning och göra mackor, matlåda, plocka fram kläder och fan och hans moster, och inte alls har varken tid eller ork till nåt fotbad eller ens en liten klick salva och vips är elefantfötterna tillbaka. Hälarna känns som treans sandpapper och tånaglarna som för bara ett par veckor sen skimrade i glittrigt rött har nu en vit kant längst ner och ser ut att tillhöra en gammal käring.

Jag äger ju förstås inte ens ett par söta sandaletter utan hasar mest runt i ett par utslitna Filatofflor som ser ut som båtar, så det kanske passar med käringfötter.

I våras slog jag i och för sig på stort, jag köpte ett par Converseskor till mig själv, till fullpris utan minsta lilla rea eller rabattkupong. Det är första gången sedan Jack såg dagens ljus för drygt 16 år sedan jag köper skor nån annanstans än Ica eller Skopunkten, och i dom får mina fnasiga hälar ändå lite stjärnstatus. Det är ju som dom säger att man hellre gråter i en limousine än en gammal Skoda.

Lustigt också att jag trånat efter just ett par egna äkta Converse i säkert tio år, så köper jag dom här vita som är så vita att det nästan gör ont i ögonen att se på dom, och första jag gör är att tappa ut tre stora Cola Zero över dom i ett litet fyllerus. Just i det ögonblicket vill jag minnas att jag verkligen såg det roliga i det och gapskrattade, men sen dagen efter när jag såg att min ena älsklingssko var brun var gråten nära. 

Om fyra veckor ska vi till Kreta, där kommer det verkligen vara läge för snygga fötter och jag bör lägga manken till om inte folk ska larma den lokala hälsovårdsmyndigheten och stänga poolen så fort jag doppat tårna. Jag får väl skava av nagellacket också, kanske ska köpa nåt nytt till och med? När vi kommit hem är ju hösten här, så då lär det inte behövas nåt mer fotfixande på många månader utan jag kan dra runt i tjocka strumpor och låta nagellacket växa bort.

En torsdagsnatt för två veckor sen hittade jag en säljesannons på Facebbok, en snubbe ville kränga sin gama husvagn för 2500 spänn. Den var bara använd till övernattande gäster och i uselt skick, det fanns liksom inget annat än sängarna i den och det krävdes en hel del jobb för att få den duglig, men nånting i mig sa ändå " köp den!" 

Jag, som alltid föraktat husvagnandet i alla dess former, dom små plastblommorna, pyttesmå staket runt pyttesmå uteplatser på pyttesmå campingplatser, tyckte plötsligt det verkade vara en kul idé! Den där vagnen skulle man ha, tänkte jag, snygga till den för en billig peng och sen kunde den få vara festivalvagn åt Jack, tjejkvällsvagn åt Emilia och kanske möjligen att jag skulle kunna packa in Mannen och bo på camping nån natt.

Dagen efter hade hjärnan skissat upp en plan: först och främst skulle det köpas in en husvagn i något bättre skick, ett par tusenlappar till så kunde man få en ganska hygglig vagn med åtminstone kök och garderob, men ändå var så billg att man kunde gå lös på den med färg och roller. Det var tvunget med ett litet kök och ett fungerande kyl, att den inte var full av fukt och mögel och att den överlag inte luktade gammal sunk och var ofräsch. 

En sak ledde till en annan och fem dagar senare hämtade vi en jättefin liten Cabby från -83 i Grästorp!

Vi hade hållt allt hemligt från barnen, så när Emilia och Lily såg vad som plötsligt stod på garageuppfarten lät det som om Justin Bieber gått förbi, Jack däremot var mer samlad. "Du är sjuk i huvudet." var väl ungefär hans exakta ord, för att efterföljas av en ganska lång harang om vart åbäket skulle stå, att det skulle likna Morran och Tobias' hus nu, och att han inte skulle åka en meter i den.

Först tänkte vi bara känna lite på vagnen, provcamapa på garageuppfarten och kanske fixa till nån lampa och gardiner i den, men den gick liksom inte att stoppa, ni vet den där känslan man kan få, att man bara måste skruva i nåt, såga av nåt eller måla nånstans.

Som det ser ut just nu har jag skruvat isär i stort sett hela vagnen, plockat bort varenda list, hela toalettinredningen, röjt ur garderoben, tagit ut alla dörrar och skåpsluckor och rivit ner varenda sladd och grundmålat med vitt. Jag tror på allvar att grundkravet för att få jobb i en husvagnsfabrik är att du är färgblind, det spelar ingen roll om man tittar in i en ny husvagn/ husbil eller i en från tidigt sextiotal för dom ser likadana ut. Träfärgade väggar och luckor och dynor med mönster där inte ens en rejäl spya skulle märkas. Man kan ju undra varför man gör så? 

Om inte min telefon hade legat i Lilys rum just nu så hade jag kunnat ladda upp bilderna på underverket, men ni får helt enkelt överleva tills imorn, då ska ni få en beskrivning också, på hur jag tänkt.

Nu ska jag sova!

Herregud, det är knappt man vet vart man ska börja! Hur många år har egentligen gått sedan jag var inne på bloggen sist? Det är nog en hel istid mellan mina inlägg, så trist!

 

Här kommer en kort recap om huvudpersonen: mig!
*Gift med Mannen som jobbar som polis och gärna undrar om vi verkligen måste köpa den där saken just nu.

*Mamma till Jack 16 år, full av anledningar till att slippa plocka ur diskmaskinen, Emilia 13 år och ständigt på en skör tråd mellan skratt och gråt och så Lily då förstås, 7-åringen vars föräldrar antagligen är en tromb och en elvisp.

*Matte till den ganska nya och fantastiskt gulliga katten Basker, tio månader.

*Trollhättans stads allra bästa planerare.

Eller ja, det där sista kanske inte är exakt helt sant, men eftersom inga undersökningar gjorts så tänker jag att vi lämnar det så.

 

Jag började ju jobba som planerare i samma veva som mitt sista inlägg, och man skulle ju kunna tro att jobbet tagit kål på mig fullständigt eftersom bloggtystnad uppstod, men riktigt så illa var det inte tack och lov. Det är dock stor skillnad att jobba med människor VS datorer. Gjorde man nåt mindre bra hos en vårdtagare kunde man alltid skylla på att denne var dement och förvirrad, i datorerna loggas vartenda steg man tar och man får försöka hitta på att man har fel på uppkopplingen eller att programmet har en bugg.

Livet rullar i alla fall på ungefär som för alla andra kan jag tro, jobb, storhandla, fritids, tvätta, göra middag, sova osv i en evig cirkel utan slut. Känns vuxet.

Nu har jag i alla fall tänkt ta upp bloggandet igen, så håll till godo!

 

Det är minsann inte bara guld och gröna skogar med ett nytt jobb, det finns en nackdel; det där med kläder.

Jag har ju dom senaste 18 åren kunnat gå ur sängen och i arbetskläderna utan att tänka nåt vidare på hur jag ser ut, och nu helt plötsligt ska jag ha vanliga kläder. Vad är det liksom?
Det är definitivt inte mjukisbrallor och fläckig t-shirt eller gå-bortkläder, det kan jag säga, utan tydligen finns det en klädstil däremellan som kallas "vardagskläder". Min vardagsgarderob avverkades på fyra dagar, i fredags fick jag hitta på en egen outfit som inte direkt kvalar in på New York Fashionweek men som förhoppningsvis inte gav bestående men hos mina arbetskamrater, och direkt efter jobbet var det bara att lösa problemet.

Tre timmar senare var jag rekordfattig men fantastiskt snygg, så nu kan jag klara av åtminstone åtta arbetsdagar innan jag måste gå in på varv två i garderoben. Man kan ju hoppas på att Petri och Lotta, som är mina närmaste kollegor, drabbas av akut minneförlust så dom inte fattar att jag ser likadan ut var nionde dag.

 

 

Ganska oglammigt om jag får säga det själv, inget hörnkontor på femte våningen direkt, men högst tillfälligt.

Förhoppningsvis kan vi flytta in i våra riktiga kontor i mitten av maj men det känns lite osäkert, just nu väntar vi tydligen på skrivborden som någon glömt bort att beställa...

Det känns konstigt att säga "på kontoret", att ha på sig innetofflor och att inte gå utanför dörren på en hel arbetsdag, men det är samtidigt otroligt roligt. Det är en helt ny start i mitt arbetsliv och jag är superspänd på vart det ska sluta.

Sådärja, sista dagen gjord då. Det kändes hur konstigt som helst, jag tog ner alla fina teckningar från skåpet, letade upp alla gamla kvarglömda matlådor, tog min kaffekopp och hängde in nycklarna för sista gången och sen var det liksom bara klart. Tack och hej leverpastej. Fast nu när jag sitter här och skriver så kom jag på att jag visst glömde stämpla ut...

Imorgon klockan åtta ska jag och Petri träffa Chefen i stadshuset, vi ska gå igenom det mest akuta såsom arbetstider, vart vårt kontor ska vara och skriva anställningsbevis, och sedan är det dags för första utbildningsdagen. Här nedan följer en lista på grejor jag är rädd för:

-Försova mig

-Glömma vart jag ska

-Glömma svenska språket och inte fatta ett ord av vad som sägs

-Somna

-Fisa

-Vara eller verka obildad och korkad

Och typ femhundra andra grejor. Tänk om alla andra vet precis hur man planerar en hemvårdsgrupp? Tänk om det bara är jag som är helt ny? Jag har packat ner ett block och flera pennor för att kunna skriva ner vartenda ord som sägs, och kanske rita skisser också, och förhoppningsvis får vi nån bra stencil. Det är tur att jag har Petri som kan hjälpa mig igenom detta, han får stå beredd med påsen att andas i när det blir för mycket.

En bra grej med att ha utbildningen inne i stan är att man kan gå ut och luncha, det dräller ju av fint kontorsfolk på stans alla lunchställen och det är ju faktiskt det vi är nu. Kontorsfolk.

Det ställer ju förstår en del krav på utseendet, man kan inte hasa runt i foppaskor och mjukisbrallor som jag är van vid, utan nu förväntas det minst pumps och en snäv kjol kan jag tänka mig. Jag har ju haft arbetskläder i arton år, kunnat gå till jobbet utan att bry mig det minsta om hur jag såg ut och inte fått använda nagellack eller parfym, så det är en helt ny värld som öppnas. Jag ska alltid alltid ha nagellack från och med nu! Och alltid lukta fräscht, även på dom varmaste sommardagarna, kanske platta håret och ha det utsläppt?

Det måste ju finnas en såndär vattenkylare också, som vi kan stå och hänga vid när vi fått fyrkantiga ögon.

Nu såhär kvällen innan kan jag undra vad tusan jag gett mig in på, kommer jag klara detta? Det är en sån stund man ska minnas och tänka tillbaka på ett halvår senare, när man kommit en bit på väg och har lite mer kött på benen, då ser man om man klarat det, om man lärt sig nåt och om det var rätt beslut.

Till att börja med ska jag lyssna noga, lära mig systemet snabbt och bli en jäkla bra planerare, så gör jag en återblick innan jul.

Imorn gör jag min sista dag på hemvården, sista dan med dom bästa jobbarkompisarna man kan ha och som jag delat min vardag med i sex år.
Fram tills idag har allt känts spännande och nytt och jag har sett fram emot mitt nya jobb, men idag när jag gick hem med några påsar packade med diverse skit från mitt skåp kändes det varken spännande eller kul. Bara sorgligt. Mina jobbarkompisar är så mycket mer än jobbarkompisar, det är en del av min familj, vi delar allt och diskussionerna i soffan berör precis alla livets områden. Man kan komma in på vårt kontor efter en mardrömsmorgon med bensinstopp, vansinniga ungar som vägrat klä på sig och ösregn och inom fem minuter känner man att livet vänt, det går liksom inte att vara sur bland alla glada och fina människor där.

Och hur ska jag klara mig utan alla knäppa, roliga, underbara, goa, tokiga vårdtagare som förgyller vardagen? Dom som skickar med godis hem till barnen, och som alltid får en att känna sig som en ängel fastän man bara gör sitt jobb.

 

 

Slut på lata stunder i soffan, nu måste jag skärpa mig och lära mig hur man ser upptagen ut utan att göra ett skit.

 

 

När jag började i hemvården i mars -10 tänkte jag att jag genom alla promenader mellan vårdtagarnas hem skulle bränna av mig massa kalorier och på så sätt vara i form och slimmad innan sommaren.

Det gick jättebra i ungefär tre minuter, eller så lång tid det tar att gå runt ett av hyreshusen på Lextorp, för där hade jag mitt allra första besök.

Mannen som bodde där hade precis fyllt 90 år och var mycket mer intresserad av att jag tog kaffe och en rejäl bit smörgåstårta med efterföljande gräddtårta än att jag bäddade åt honom.

Mer fika än i hemvården finns nog inte vid närmare eftertanke, och om nåt så har jag nog lagt på mig ett antar kilon efter dom här åren. Men vem säger nej till lilla tanten som precis slängt in en sockerkaka i ugnen bara för att vi ska fika? Och vem kan säga nej tack till alla mumsiga chokladkartonger vi får av tacksamma anhöriga?

Inte jag.

 På torsdag ska jag börja en ny karriär, efter 18 år som undersköterska i vården ska jag plötsligt sitta vid en dator dagarna i ända. Hur ska det gå? Jag som får sirap i ögonen så fort vi har ett möte längre än 25 minuter.

Kommunen har köpt upp ett nytt planeringssystem och behövde ett antal personer som kunde tänka sig att bli "planerare", vilket i stora drag betyder att man planerar ut alla vårdtagarnas insatser dag för dag.

Exempelvis Agdas dusch på måndagar, Roffes städ på onsdagar osv, och ser till så alla får den hjälp dom ska ha på rätt tid och av rätt person, det låter ju inte så superkrångligt men känner jag mig själv rätt så kan det sluta precis hur som helst. Det är tur jag får en vapendragare från kontoret med mig, Petri den stackarn, som får viska rätt svar till mig på utbildningen.

Det nya jobbet innebär inte bara tjänstebil, avdragsgilla kläder och... Nä förlåt, nu blandade jag ihop det lite med det där direktörsjobbet jag aldrig kommer få. Det innebär inte bara att min arbetsdag ser helt annorlunda ut, det betyder också att det är just arbetsDAGAR eftersom jag bara kommer jobba dagtid, helt fantastiskt. Inga mer kvällar och helger med delade turer och sånt skräp, jag kommer kunna vara med på alla barnens aktiviteter och hela familjen får en mer fungerande vardag. Det har ju funkat innan också, men det är klart att det blir en hel del pusslande när båda föräldrarna jobbar oregelbundet, jag har ju också fått gå ner 10% i tid för att få våra scheman att klaffa så nu kommer jag kunna gå upp till heltid. Bra för pensionen!

Men som alla vet, det finns nackdelar och fördelar med allt, och fördelen med att man är ledig nån dag mitt i veckan eller börjar sent är såklart att man kan käka långfrukost framför tv:n tillsammans med den sista lilla ungen som ännu inte börjat skolan.

Sånt är det slut med nu, det blir Martins grej istället och det kan man ju unna honom.

Tyvärr har jag glömt hur man redigerar bilderna här på bloggen, med ramar och sånt, men en vacker dag löser jag det med. Tills dess får ni stå ut.

Att gå upp tidigt är verkligen inte min grej, verkligen inte. V e r k l i g e n inte.

Jag kan inte nog understryka den informationen, jag gråter inombords varje gång jag måste sätta klockan.

Att känna så är inte jättepraktiskt, för det händer ju ganska ofta i det fantastiska vuxenlivet att man måste göra just det, och ni ska inte tro att jag på kvällen tänker på att gå och lägga mig i rimlig tid. Nej nej, det vore väl synd? Det är ju en mycket bättre idé att sortera besticklådan eller plantera om alla blommor eller nåt annat högprioriterat klockan 23:48, så man vaknar som ett jävla vrak dagen efter.

Rätt som det är hittar man också en liten unge i sängen och då kan man fetglömma skönhetssömnen, för det där med att "sova som ett barn" brukar sällan stämma in på just barn.

Det allra värsta är när klockan ringer och man direkt börjar tänka på hur tidigt man kan komma tillbaka till det goa täcket och kudden, när man tänker att det måste vara nåt slags Europamästerskap i trötthet och man just vunnit guldmedalj.

Där och då låter det liksom rimligt att krypa ner redan klockan sju på kvällen men innerst inne vet man ju att det kommer dyka upp något oerhört intressant program om fornminnesmärkta gråstenar på tvåan som man bara inte kan missa och så blir det likadant morgonen efter. Det är egentligen bara stunden när Lily somnat som jag känner att det vore smart att faktiskt skita i allt och bara gå och sova, när man precis vaknat som en stelopererad hundraåring efter ha somnat i hennes pyttelilla säng och det inte finns ett enda hinder för att nattsömnen ska bli optimal.

"Direkt när diskmaskinen är tömd så ska jag gå rätt in i sängen" tänker jag och sen hittar jag ändå mig själv i tvättstugan två timmar senare. Helt jävla hopplöst.

Sova kan jag förstås göra när jag blir gammal, nu har jag ju så väldigt mycket annat som måste fixas, helst klockan tvåtusen på natten.

 

Nämen, är det ett blogginlägg jag ser?! Kan man inte tro såhär efter tre års frånvaro. Jorå, mycket ska man se innan ögonen ramlar ut osv osv.

Jag vet inte vad som hände egentligen, bloggen liksom bara ebbade ut allteftersom det blev svårare att hitta tid till den mitt bland allt. Den sista tiden har dock längtan efter att få skriva igen blivit större och större så nu tänker jag att jag ska ta tag i den igen.

Jag fick ju värsta chocken när jag gick in på blogg.se efter alla år, hela hemsidan svämmade över av alla bloggar som alla verkade gå under temat "jordnära, osminkad och opretentiösa" men som vid närmare läsning var så tillrättalagda att det fick Nordkorea att framstå som avslappnat.

Dom flesta hade samma skimrande filter på sina bilder också, där flätor, dyra kläder utan fläckar på lyckliga fånstirrande barn och loppisfyndad inredning slogs om vad som var mest puderrosa. Alla med nån klämkäck och stelt humorbefriad kommentar om hur den lilla rackarungen preciiis sekunden innan bilden togs slog ut ett Ittalaglas med ekologisk mjölk, därav stöket i bakgrunden tihi.

Jag svettades. Mitt eget liv skimrade mest av damm och katthår samt en jävla massa oekologisk Fun Light som "kan sjäääälv!!"-hälldes ut under helgens femårskalas. Det mesta i mitt hem är omatchat och ett enda mishmash av saker jag gillar, typ femtio nyanser av rosa prylar jag hittat på Ikea och Ica Maxi.

Men man får väl helt enkelt inse sanningen, alla kan inte vara sådär fräscha och glammiga jämt. Vad skulle vi då har för perspektiv menar jag? Nån måste ju stå för glamlivets baksida också, där tvätthögen är ens bästa vän och tallriken som katten slickade rent faktiskt kan användas igen, och jag tar ett jävla ansvar för den rollen.

Jag står upp för dig, du som kämpar i motvind och uppförsbacke med skrikande ungar hängandes likt fotbojor runt benen, du som bränner din dagliga korv och som alltid missar tiden till utvecklingssamtalet. I got your back sis.

Häromdagen hittade jag alla våra silverramar med svartvita bilder i källaren, dom låg och skräpade i en kartong med "diverse prylar" som till exempel en gammal matta, kupévärmaren och tre simpuffar. Bilderna togs när Prinsen var sju och lilla Vild var fyra, det är mest på barnen men även några på oss vuxna och dom satt i hallen när vi bodde i Dockskåpet. När sen Lilla flyttade in i magen kändes det lite taskigt att hon inte fick vara med så vi satte upp hennes 3D-ultraljudsbild, hon är lite lik en neanderthalare men det var ändå ett foto på den sista lilla ungen.

När jag nu kom över dom här bilderna kände jag hur jag åldrades femtio år på tio sekunder, inte bara för att jag insåg hur stora dom blivit utan också för att jag genast hämtade vattenpasset och började mäta ut vart jag skulle hänga dom. Visst är det kul med gamla bilder också, men det här är ju liksom en hel serie med bilder från 2009 som faktiskt kunde vara kul att uppdatera. Särskilt sen Lilla inte är ett foster längre, dom andra är ju ialla fall barn på sina bilder menar jag.

Själv tycker hon förstås att det är fantastiskt att hon är med på alla bilder, hon ser nämligen inte själv skillnad på Vilda och henne, och hon blir hemskt glad när man visar ultraljudsbilden, "där är jaaag!" ropar hon. Men det känns ändå som att jag ska beställa några nyare ex, och kanske hitta nån snygg på mig själv också, vem vill inte se det liksom??

Oj oj oj, ikväll slog den till. Den där totala vansinnesilskan man ibland kan uppleva så fort minsta grej går emot en och man bara vill slå sönder nåt. Det som fick igång mig var inte helt oväntat barnen, jag vet inte om det egentligen finns nåt som kan få mig att bli så hysteriskt arg som jag blir på barnen och deras förmåga att slita ut nerverna ur kroppen på mig och köra dansstopp på dom.

Jag hade fixat världens myskvällsmat med nybakat bröd, te och gott pålägg, storabarnen hade varit på äventyr i stort sett hela dagen så det här var liksom stunden då vi skullle sitta tillsammans och prata om helgen och hur veckan skulle bli.

Tio minuter in myskvällsmaten kändes det som att jag satt mitt på apberget på Kolmården, Lilla for runt som om hon hade en egen loppcirkus i brallorna, Prinsen hejade på henne och high fivade allt hon gjorde och Vilda körde "cup song" för fullt. För övrigt skulle den som kom på hela idén med "cup song" stenas till döds med smågrus och sen rullas i tjära och fjädrar, för en mer irriterande sysselsättning finns nog inte.

En stund övervägde jag till och med att sälja varenda unge på Blocket, men besinnade mig då jag kom på att vi behöver barnbidraget.

Till slut försvann dom i alla fall in på sina rum, tack vare sin far slapp dom sova i förrådet på gården utan bäddades ner i sina sängar, och jag kunde helt ägna mig åt ångesten man får efter att ha vrålat på sina ungar så halsen blöder. Jag kände faktiskt att jag haft ganska stor del i kvällens gräl, förvisso är det inte okej att köra sin egen grej och låta ljudnivån överstiga skadliga nivåer vid en vanlig kvällsmat, men man måste ju inte heller få värsta anfallet. Man kan ju försöka vara pedagogisk och ha lite överseende med tre små ungar som varit uppe för länge och käkat alldeles för mycket godis. Tyvärr var det inte så kvällen blev, men som tur var kunde vi pussas och kramas innan dom somnade och jag sa förlåt, slutet gott allting gott.

Och eftersom jag är ofelbar kommer det aldrig upprepas.

Igår kväll var det verkligen iskallt i Prinsens rum, han låg som en liten isbit och frös under sitt duntäcke, och efter att ha känt på elementet förstod jag varför: dom var också iskalla. Vid närmare kontroll visade det sig att alla element på hela övervåningen var iskalla, inte undra på att ungarna varit svåra att få ur sängen på morgonen det sista.

Eftersom vi hakade av elementet i Prinsens rum i somras då vi tapetserade tänkte jag att det nog var luft i systemet, det borde alltså räcka med att lufta elementen och fylla på trycket nere i pannan i källaren. Sagt och gjort, jag luftade men fisarna uteblev, det var mer som en tunn liten stråle av luft och jag insåg att det måste till mer tryck för att få igång det.

Då jag är något av den kvinnliga motsvarigheten till Martin Timell gick jag såklart ner i källaren och med Mannen i luren vred jag på vattnet. Det tog en bra stund innan visaren ens lyfte sig och eftersom jag är otroligt okunnig på just området "värmesystem" fattade jag inte alls hur det hängde ihop med vatten, den röda metallbehållaren, trycket och säkerhetsventilen. Jag fyllde och fyllde tills Mannen sa "ajustja...den där visaren hänger inte riktigt med på en gång utan det tar en stund innan den stiger."

Ungefär då steg inte visaren alls. Den skenade.

Vid det här laget insåg jag att visaren upplyser mig om trycket i pannan, och att den rusar i den här hastigheten kommer sluta med en total katastrof.

En sekund senare började säkerhetsventilen hoppa där den satt på metallbehållaren, det slog i alla rör i hela källaren och vattnet forsade fram ur avrinningsröret som gick från pannan. Fullkomligt sprutade ut och slog sönder färgen på betonggolvet, skvätte upp på alla väggar och dränkte hela källaren i centimeterhögt vatten.

Paniken var ett faktum. Skulle vi 1, spridas i småbitar då pannan exploderade eller 2, få stora vattenskador, ingen ersättning från försökringsbolaget samt behöva byta det nya värmesystemet?

Jag rusade fram till huvudkranen och försökte stänga av vattnet men kunde i paniken inte minnas vilket håll man skulle skruva åt, jag vred återigen på alla vred på pannan men inget hjälpte.

Lilla stod på golvet i källaren och skrek av skräck, "mamma kom! Mamma jag är jädd!!" Mamma!" och mitt hjärta slog så hårt att jag det susade i öronen. Med ena handen på säkerhetsventilen för att få ner trycket så fort som möjligt ringde jag upp Mannen och skrek i luren att han "för faaan måste komma hem och hjälpa mig!!! Det är vatten överallt, pannan kommer explodera närsomhelst!!!"

Omtänksam som han är valde han att outsourca just hjälpandet, han ringde runt till våra mer sakkunniga vänner och jag ringde upp pappa och gav ungefär samma hysteriska intryck på honom. Mamma, som var den som svarade, slängde på luren, hoppade i stövlarna och sen körde dom som biltjuvar genom stan medan alternativ som länspumpar och brandkåren slogs med bilderna av mig och Lilla simmandes i källaren.

För mig som stod där med vattnet stigandes i källaren, Lilla skräckskrikandes bredvid mig, rören som slog och en panna på väg att sprängas kändes det som att varje sekund var en timma, att Mannen jobbade och inte kunde komma hem och rädda oss fanns inte på kartan och jag kände hur det svartnade för ögonen.

Till slut fick jag nog med sinnesnärvaro att vrida av kranen märkt "avstängning" och plötsligt sjönk trycket avsevärt. Att jag helt missat den kranen innan kändes som en bagatell, nu när vattnet rann ut så slutade rören slå, säkerhetsventilen slutade hoppa och efter nån minut hade trycket sjunkit ner till en normal nivå och allt blev tyst.

Jag skakade i hela kroppen och hyperventilerade, Lilla hade landat på trappan med sin elefant och nappen och jag kunde få en överblick över kaoset.

Vattnet, som senare uppskattades till ett eller två badkar i mängd, rann undan ner i brunnen och jag plockade ur alla kartonger för att minimera skadorna på innehållet. Pappa och världens bästa Stefan, som dök upp precis när allt lugnat sig, gick sen igenom vad som hänt och fick igång värmesystemet igen utan övertryck och explosioner medan mamma och jag serverade kvällsmat till oroliga ungar.

Nu står luftavfuktaren på fullt ös, alla element är varma, golvvärmen på och pannan är tyst. Utan mina föräldrar och Stefan hade det gått åt skogen och jag är så tacksam över att det finns människor överallt runt oss som alltid rycker in och hjälper till. Mina vänner och min familj är helt klart guld värda och dom bästa i hela världen!

 

Lördagens kräftskiva gick inte helt enligt plan. Man skulle kunna säga att den höll sig till planen i trettio minuter, ungefär den tid det tar för en snaps att förgifta blodet, sen var jag precis sådär högljudd och tramsig som jag lovat mig själv att inte bli. Mot slutet av kvällen frågade Puddingen om jag alltid skelat, jag ursäktade mig med att jag nog var väldigt trött men tänkte för mig själv att nu måste jag dra ner på alkoholkonsumtionen. Inte för att jag dricker ofta utan det är mer mängden då jag väl dricker som måste regleras. Det räcker ju med ett par glas vin för att hjärnan ska koka över liksom, då är det ju otroligt korkat att klunka ner flera snapsar och cider också. Nästa vecka ska jag på sommarens sista after beach, då ska jag fasen skärpa mig. Jag tror jag ska sätta några olika alarm på mobilen, typ ett för att dricka tre glas alkoholfri dryck, ett för att sluta dricka helt och ett för att gå hem.