När jag stod där i trappen alldeles yrvaken med Lilla på armen hörde jag ett otäckt välbekant ljud. Det var alarmet på mobilen. Klockan var alltså inte alls mitt i natten med flera timmar kvar i sängen, den var nästan sex på morgonen och absolut dags att gå upp.

Fy farao för ett sånt uppvaknande, det var ju såklart ingen idé alls att snooza utan det blev till att börja klä på sig och väcka storabarnen. Lilla var jättenöjd och glad att alla ville komma upp och göra henne sällskap så tidigt, hon hämtade alla dockor och väskor som delades ut till oss andra mer zombieliknande varelser och försökte få igång en "gå-och-handla-lek" utan resultat.

Det är ju lite trist att man redan när man kliver ur sängen på morgonen ska längta tills man får lägga sig igen, eller ännu värre när man helnojigt känner på barnens pannor för att det hade varit skönt med lite feber så man kunde vabba och därmed sova en stund till. Dom dagarna tänker jag att jag ska lägga både mig och barnen tidigt, jättetidigt ska jag ligga där och bläddra i mammas gamla Allers och känna mig pigg och utvilad när klockan ringer morgonen efter. Idag till exempel, klockan är inte ens tio och jag har redan krupit ner, jätteskönt! Om jag sen somnar eller ligger och kollar Tradera ett par timmar låter jag vara osagt...