Lilla Vild har gått och skaffat sig en rejäl rökhosta det sista, hon låter som om lungorna ska komma upp vilken sekund som helst och hostar mest hela nätterna. Natten till idag kände jag hur dom allra sista krafterna rann ur mig, flera nätters springande mellan sängarna tog till sist ut sin rätt och jag kände pärleporten öppna sig.
Med grusiga ögon hällde jag återigen upp en skvätt meningslös receptfri hostmedicin till Vild utan någon som helst förhoppning om att den skulle hjälpa mer än en festis, kissade och hoppades sen på i alla fall nån timmas sömn innan nästa hostattack.
En kvart senare, när jag precis slumrat in, hördes ett ilsket jamande. Tack och lov för Astor, utan honom skulle jag antagligen sova bort mitt liv. Eller inte.
Det allra värsta med sjuka barn nattetid är dom gångerna man bara måste till vårdcentralen dagen efter, för det finns väl inget mer irriterande än att behöva sätta klockan dom gångerna man varit vaken timvis under natten? När Vild väl somnat till framåt femtiden i morse var hon som en klubbad oxe och hade hon fått så hade hon nog sovit ett par välbehövliga timmar, en sak som jag gärna också gjort, men istället fick vi gå upp vid nio för att hinna till den öppna mottagningen.
Som vanligt hade stadens alla pensionärer samlats för sin dagliga utredning av krämpor och vi fick vänta i en dryg timma innan vi kom in till doktorn, Vild tröttnade redan efter tio minuter och ålade runt på govlet som en döende fisk. När vi äntligen kom därifrån var klockan halv tolv och vi var utsvultna, kaffe och macka åkte ner i magen och sen var som nya båda två och vi passade på att ta en tur ute på Överby.
Ny hostmedicin skulle hämtas och ett par termobyxor köptes också in innan vi tog en mysig tjejfika, Vild åt en megastor negerboll och for sen runt som om hon var frisk som en nötkärna. Hade nån sett oss därute hade jag åkt dit för vab-fusk.
Nu ligger dom båda i sängen och jag ska släpa mig dit jag med, det är väl bäst att förbereda en dos hostmedicin för natten men jag hoppas verkligen jag får sova lite.

I morse var det äntligen dags för ultraljud, jag har både längtat och grämt mig för den dagen eftersom oron sen allt som hände i våras inte velat släppa. Igår fick jag för mig att jag bara känt av fisar och allt jag trott varit fosterrörelser bara varit gasiga tarmar, att vi skulle få beskedet att fostret dött redan för flera veckor sen. Eller att något var allvarligt fel på den, ingen storhjärna, ryggmärgsbråck eller avsaknad av inre organ har dansat runt i huvudet tills jag nästan gått sönder.
När så den kalla gelen kletades ut på magen och skärmen visade en ganska stor bebis som ivrigt viftade med sina små armar och sprattlade med benen dog jag nästan. Att det som alldeles nyss bara varit en två milimeter liten prick på skärmen blivit ett barn kunde inte alls sjunka in i mitt huvud.
Bebisen därinne vevade runt med armar och händer, försökte suga på tummen, sparkade med båda benen och levde rövare på ett sätt som varken Prinsen eller Vild gjorde och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Tänk att det blev en till! En finare skelettunge har jag nog aldrig sett.
Efteråt har jag känt mer rörelser än nånsin men nu vet jag ju säkert att det är bebisen, inga fisar. Nu vet jag ju att den lever och nu vågar jag känna efter.
Barnen tittade på bilderna och kunde efter lite förklaringar köpa att det var syskonet som var avbildat, men jag tror att den cd med rörliga bilder som vi får i november kommer få dom lite mer på det klara med att det faktiskt är en bebis därinne.



Här ser man två små händer som verkar hänga i luften, en sak jag verkligen hoppas dom inte gör, benet och foten samt ansiktet.



Här ser man båda armarna, ena handen och ansiktet.
Man kan säkert se en hel del annat också men det lämnar vi åt proffsen. Nytt beräknat förlossningsdatum är 27 mars, jag tippar på att en liten flicka tittar ut den trettioende. Det är nämligen en onsdag.

Idag har det hänt, det jag aldrig trodde skulle hända. Det jag drömde om, längtade efter och önskade av hela mitt hjärta men som var en ouppnåelig fantasi.
Vi har beställt en NY bil!
Helt otroligt, jag kommer slippa ifrån icke-befintliga stötdämpare, tjutande bromsar, trasiga elanslutningar och repor i lacken och istället få åka runt i en suv med tonade rutor och noll i mätarställning.
Efter många turer fram och tillbaka och många olika provåkningar beslöt vi oss för en Kia Sportage, den sprallans nya modellen som släpptes för ett par veckor sen, i färgen "black pearl" med comfortpaket för en jävla massa pengar, diesel och manuell låda. Vi har ju gått igenom dom flesta stora bilarna under våren och sommaren men Sportagen är - förutom möjligen Kias allra största suv Sorrento - den enda bil där vi fått in alla tre barnstolarna utan att någon fått sitta på svaj med sned rygg. Dessutom satt man bra både bak och fram, känslan av dockskåpsbil infann sig inte ens för Mannen med sina långa ben, och det är alltid ett plus.
Så i januari blir vi ännu fattigare men vi kommer glassa runt i stans hottaste bil.

Notera den nya bilden under "sök"-funktionen på höger sida, klicka på den för att kunna läsa texten.

Vi är som vanligt sist ute, vad det än gäller så tänker vi att vi har gott om tid och att det finns ingen anledning att stressa. Sen står vi där och fattar inte vad som hände, i stort sett akterseglade.
En sak som dom flesta har uppmärksammat är att det är vinter ute, hösten hamnade lite i skymundan för minusgraderna och frosten och det är hög tid att plocka fram termobyxor och vantar ur gömmorna. Alla barnens vinterkläder är urvuxna/ trasiga så nya uppsättningar behövs, något vi förvisso vetat om ett tag men som på nåt vis blivit lite bortglömt, tills nu.
Problemet är att nu är det för sent, nu är allt slut och inget mer kommer in förrän om flera veckor vilket innebär att barnen får gå i Michelinstil med lager-på-lager-på-lager-på-lager i redan för små höstjackor. I helgen satt jag och beställde från H&M, jackor till båda men såklart var byxorna i Vilds storlek slut och det enda som fanns att välja på var bävernylon. Nu får vi istället hänga på låset på Lindex när barnbidraget ramlar in på kontot, där har dom också vattentäta byxor men till ett betydligt högre pris.
I övrigt tänkte jag ha lite framförhållning i år och har köpt hem massor med fingervantar, tyvärr är alla utan kompis redan så barnen går med omaka par och kommer antagligen göra det resten av vintern. Man skulle väl köpa typ femtio par gråa till Prinsen och femtio par röda till Vild så har dom alltid nåt par men hur tråkigt är inte det?
Nu när jag tänker på det så är vi givetvis utan skor också, hade tänkt köpa Viking till dom båda men dom lät väl också vara slut när barnbidraget kommer och så får dom framleva sina vinterdagar i gummistövlar.

På tisdag är det dags, jag måste erkänna att jag är lite nervös.
Då ska jag nämligen jobba min första schemalagda kväll på nästan åtta månader.
En av dom största anledningarna till att jag tackade ja till erbjudandet om att byta Gullvivan mot Hemvården var ju just schemat, där kunde jag vissa veckor göra fyra kvällar, jag hade fyra delade turer på lika många veckor och jag jobbade varannan helg.
Den sista tiden höll jag på att gå under både fysiskt och psykiskt, barnen mådde inte bra och hemsituationen med Mannen som befann sig i Stockholm långa perioder var ohållbar.
Sen jag började på Hemvården har mitt liv förändrats så mycket till det bättre, nu hämtar jag på förskola och fritids precis som alla andra, jag kan vara med på barnens träningar och eftersom jag numera bara jobbar var tredje helg har jag ett socialt liv som omöjligen kunde existera förut.
Men som sagt, på tisdag börjar förändringen, jag kommer då i snitt göra en kväll per vecka, förvisso en ändring till det sämre om man jämför med enbart dagtid med ändå helt ok. Jag har inget emot att göra varken kvällar eller helger om det handlar om en rimlig mängd så en del av mig ser faktiskt fram emot en sovmorgon mitt i veckan, att slippa alla kvällsbestyr här hemma med läxläsning och tandborstning och att få lite mer i lönekuvertet.
Det är ju inte så länge till jag ska jobba heller om allt går som det ska, får jag igenom havandeskapspenning så går jag hem i mitten av januari. Det ska bli så skönt, jag har redan massor av projekt som ska fixas dom två sista månaderna innan förlossningen.

"Det är helt normalt att ha gått up mellan 3-6 kg vid den här tiden i graviditeten."
Jag har gått upp fem kg. Alltså är jag helt normal.

"Bebisen är mellan 13-14 cm stor och väger ca 230 gram."
Undrar just vad resten av dom där fem kilona är? Godis? Fika?
Med Vilda hade jag bara gått upp ett kg i vecka 23-24, det syntes knappt att jag var med barn och inget var jobbigt. Jag cyklade till jobbet, hade inga problem med vare sig trappor eller att stå framåtböjd och alla kläder passade.
Den här gången är jag som en elefant, jag kan knappt gå utan att få andnöd, att nå ner till golvet är i stort sett omöjligt, kläderna sitter åt och folk frågar nu inte längre om det är två utan tre...
Väldigt roligt.

"Runt den här tiden kan bebisen känna av alltmer intryck från världen utanför och gör sin närvaro känd genom sparkar och buffar. Dom nervbanor som tar emot och processar signaler från hörselcellerna har utvecklats vilket innebär att bebisen nu kan höra."
En sak som däremot är väldigt rolig är att man nu kan känna dom små sprattlen utanpå magen, Mannen kände för nån vecka sen och ikväll efter kvällsmaten lade jag mig på sängen med barnen och pressade ner deras små händer mot livmodern. Dom ropade och fnissade och lillasyskonet svarade förstås med glada små knuffar. Ibland när nåt av barnen skriker i närheten av mig så känner jag hur det snurrar därinne, allra helst om det är ett plötsligt rop, och det har nu visat sig vara ett oslagbart knep för att få tyst på bråkande och gnällande barn. Så fort dom höjer rösterna säger jag "nämen oj vad du ropar nu! Det hörs ju ända in till bebisen, den sparkar mig massor nu." och så är det arga och sura bortglömt och fokus går istället till magen.
På måndag ska vi göra ultraljud, så spännande! Jag hade ju helst sett att man berättade könet då men det är ju bara att glömma, vi ska ju ändå få veta det i november så vi får väl ge oss till tåls. Min omröstning, som förvånansvärt få röstat i, säger ju att det blir en tjej och jag tror nog vi får gå på det.

Idag har vi varit på Ikea, vi åkte ner redan vid ett men kom inte hem förrän alldeles nyss. Mitt huvud värker, magen är hård som en boll och barnen är speedade till tusen. Dessutom är Ikea Handla-kortet så flitigt använt att det antagligen kommer smälta ner plasten i plånboken.
Egentligen var det inget särskilt vi behövde, det var mest roligt att komma iväg och kanske göra några fynd till hemmet, dom klassiska värmeljusen behövs ju alltid till exempel. Det jag glömde i mitt lyckorus över att få handla onödig skit till vår trista lägenhet var att Mannen var med, han är ju inte direkt känd för att vara en förändringarnas man och säger nej innan han ens tänkt över saken.
Idag ville jag köpa nya kuddfodral.
Mannen tyckte det var onödigt nu när en bebis ska kräkas ner allt. Alltså får vi plasta in hela hemmet och bo i en bunker, det är väl så alla småbarnsföräldrar har det hemma?
Jag ville köpa en ny tavla, vi har inga alls i sovrummet vilket får rummet att kännas som ett sanatorium.
Mannen tyckte det var onödigt eftersom vi snart ska flytta. Alltså får vi fortsätta sova i sanatoriet eftersom det ju är vansinne att ha det lite mysigt och hemtrevligt under tiden vi bor kvar. Särskilt med tanke på att vi inte ens hittat nåt hus än utan antagligen kommer bo kvar i åtminstone ett år till.
Jag ville köpa en ny lampa till vardagsrummet, den vi har nu är töntig och ful.
Mannen tyckte det var onödigt att ta stora beslut på gravidmage.
Jag ville ha två stora fina ljusstakar till hallen.
Mannen tyckte det var onödigt eftersom brandvarnaren sitter i hallen.
Ungefär så här fortsatte hela vandringen och jag kände hur jag höll på att explodera, varför måste vi alltid bo så jävla praktiskt? Jag vill inte ha det praktiskt, jag vill ha det F-I-N-T!!!
När vi handlat klart och gick upp till restaurangen hittade vi några sköna tofflor som jag och barnen ville ha, storsint erbjöd jag mig att stå i kön en gång till och betala dom medan Mannen och barnen väntade i bilen.
Tyvärr var jag tvungen att gå igenom butiken för att komma till kassan och... oj då! RÅKADE jag få med mig kuddfodralen...?
Otur.

Prinsens nya flådiga FCT-mössa, nytillverkad helt på fri hand. *Stolt*

Skolan är ju ett ämne som jag stött och blött här i bloggen, jag trodde aldrig det skulle bli en sån total chock att gå över från förskoleverksamhet till skolans värld som det blev. Det blev ett brutalt uppvaknande för både oss och Prinsen och det har varit svårt att hantera av många anledningar, dels för att vi tvingats inse att Prinsen är en liten kille hemma och en helt annan på skolan men också för att det är stor skillnad på förskola/ skola. Så är det bara.
Som ni alla vet så har frustrationen varit stor många gånger och vi har känt oss maktlösa, arga och förbisedda vilket jag öppet skrivit om här i bloggen.
En sak jag också skrivit om flera gånger är att detta är just min blogg, mina tankar och mina känslor, och en förälders åsikter och upplevelser är givetvis färgade av det egna barnets sorg och ilska och kan skilja sig från skolans åsikt och upplevelse. Det finns som bekant alltid två sidor av myntet.
Idag, med ett par skolår på nacken, vet jag att den kommunala skolan är som ett runt hål, i det hålet ska alla barn pressas ner, många gånger till vilket pris som helst, och det kan inga individuella utvecklingsplaner i världen ändra på.
Det låter väldigt fint nuförtiden, med mobbningsgrupper, indvidanpassad undervisning och alla barns lika värde men verkligheten i skolan är lika jävla hård och orättvis som för tjugo år sen. Är du fyrkantig eller trekantig så passar du inte i det runda hålet som skolan förberett åt dig och då blir det jobbigt att ta sig igenom skolåren med värdigheten och självkänslan i behåll. Antingen blir du en fyrkant med runda kanter, en person du själv inte känner igen eller vill vara eller så är du precis lika fyrkantig som innan men med trasiga och sönderrivna hörn.
På vår skola finns dessbättre en rad eldsjälar, genomgoda och barnälskande pedagoger med olika utbildning och bakgrund men med en sak gemensamt; dom vill barnens bästa. Det är helt ovesäntligt om dom är inringda vikarier som aldrig avslutat gymnasiet, högt utbildade specialpedagoger eller klassiska lärare, dom är alla helt fantastiska och utan dom hade vi inte varit där vi är idag med Prinsen.
Det är deras ord vi hör när allt känns skitjobbigt och det är deras råd vi efterlever när allt låser sig, det är deras goa kramar som Prinsen minns när han gjort fel och skäms och det är deras uppmuntran han tänker på när munnen pratar för mycket.
Där finns också kvinnan (som felaktigt benämdes "specialpedagog") som för ett par veckor sen helt tappade besinningen och uttryckte sig något klumpigt, en person jag gick i taket av då men som jag nu insett gjort mer för klassen än vad vi föräldrar lyckats med under flera år.
Även om det hon sa kanske inte var det allra bästa, så har hon mitt fulla stöd i sin frustration, jag förstår att man blir både stressad och utsatt när man känner att situationen blir övermäktig och när man inte når igenom.
Det hennes dagar i klassen resulterade i verkar faktiskt bli ganska bra, saker och ting går åt rätt håll, det verkar som om skolledningen insett att det bör göras något åt klassens situation innan det är för sent, och kanske har vi just henne att tacka för det om ett tag?
Med detta inlägg kommer jag nu avsluta skolans negativa värld, jag känner att dom personer som är värda att hyllas lätt kommer i skymundan av allt tråkigt som skrivs och eftersom det som sagt bara speglar mina känslor och den andra sidan står försvarslös blir det ganska enkelspårigt och orättvist. Bara för att min son är på ett sätt så betyder ju inte det att alla barn och föräldrar ska uppfatta Lyrfågelskolan som jag gör.

Igår gick min födelsedagspresent av staplen, jag hade fått order om att infinna mig hos Lorena klockan 18:00, uppklädd och hungrig skulle jag vara så jag snyggade till mig så mycket jag bara kunde med magen som stod rätt ut. Klänningen från Mannens examen, en blank sak i ballongmodell, passade väldigt bra som gravidklänning visade det sig och tillsammans med ett nytt rosettdiadem blev hela outfiten i stort sett helt ok.
Inne hos Lorena stod bordet dukat, med god mat och i underbart sällskap satt vi sen och pratade skit en god stund innan vi gav oss iväg mot Vänersborg där "Ladies night" väntade.
Att få spendera en helkväll med bara tjejer och bli serverad en riktigt bra show med sång, dans och humor var helt fantastiskt och jag kände mig som en ny människa när vi åkte hem, trots att jag varit utan rödvin och var fullständigt nykter kändes det ändå som om jag befann mig i ett härligt rus av alla glada människor och allt skratt.
Showen avslutades med alla tjejers favoritsång, "I will survive" av Gloria Gaynor, och flickor som tanter sjöng med för allt vad tygen höll. Där stod vi, alla nån gång dumpade och förnedrade, och skrek ut vår upprättelse och kände hur girlpowern infann sig alldeles lagom tills äkta män, söner och pappor som agerade taxi anlände.
För en del fortsatte natten med en barrunda men för oss trötta småbarnsföräldrar, gravida och utarbetade gick taxin hem till sängen.
Tusen tack till bästa Lorena för en fantastisk kväll! ♥

Nedan finns ett youtubeklipp från en av Cake's spelningar där dom kör en cover av "I will survive", visserligen en live-version men ta er ändå tid att lyssna. Den är helt enastående!!

Glöm inte lägga din röst i omröstningen här till höger, tror du på en pojke eller flicka?
Klicka på "pojke" eller "flicka" för att din röst ska räknas.

Den senaste tiden har frågan om bebisens kön kommit upp allt oftare, folk är nyfikna på vad jag helst vill ha nu när jag redan har en av varje. Eftersom ett tredje kön inte är så vanligt brukar jag ge världens tråkigaste svar; det spelar ingen roll.
För det gör det inte, för mig kvittar det om det är en pojke eller flicka därinne, jag vill bara att det ska vara ett friskt och normalbegåvat litet syskon som kommer ut utan några som helst komplikationer och större sprickor. Jag är glad att jag blivit så lyckligt lottad att jag fått en son och en dotter, jag får uppleva båda sidor och jag slipper känna en längtan efter det ena eller andra könet i denna graviditet som med all säkerhet blir den sista.
Jag kan tycka att för syskongruppens del så vore det bra med en liten bror, då slipper man "mellanbarnsklämmen" som jag tror Vilda lätt skulle hamna i annars, på så vis skulle hon vara enda tjejen och jag tror också att Prinsen vuxit på att få lära ut alla killgrejer. Och så hade jag väldigt gärna velat få en son till, dom är så enkla och lätta att ha att göra med och man slipper den där extra tvisten man alltid får med en tjej. (Exempel; jag berömmer Prinsen för sin nyklippta frisyr, Vilda blir sur och fräser "jahaja! För ni tycker ju att jag är FUL i håret!!"
Men å andra sidan vill den tjejiga sidan hos mig gärna få en liten prinsessa till som man kan måla naglarna på och fläta håret på, dessutom finns det en hel del fina kläder kvar efter Vild så det hade även varit ganska praktiskt.
Vi har tänkt ta reda på vem det är som ligger därinne, ett könsbestämmande ultraljud är inbokat den 25/11, dels för att vi upplevt två överraskningar vid förlossningen så nu vill vi prova att veta vem som kommer ut men också för barnens skull. Det är nog lättare för dom att ställa in sig mentalt på bebisen om dom vet vilken sort det blir.

Bilder från inflyttningsfesten!

För nåt eller några år sen fick vi ett jättestort Barbiehus av min kära vän Angelica (eller sa vi "låna"?), ett hemmasnickrat med två våningar och fönster med spröjs. Dessvärre var Vild alldeles för liten för att fatta vad som skulle göras med huset och det blev stående, senare flyttades det ner i källaren hos mamma och pappa för att ge plats åt docksäng och spis.
Dom senaste veckorna har det varti ett evigt tjat om hur bra det hade varit med ett Barbiehus, dockorna bor för det mesta i bokhyllan eller på golvet vilket inte alls känns så hemtrevligt, så idag överraskade jag Vild med en "ny" present. Vi åkte och hämtade hem det stora gula Barbiehuset och inredde det fint med gardiner och mattor av sönderklippta kuddfodral.
Vilda blev överlycklig och ville helst inte gå och lägga sig alls, alla Barbisarna skulle flytta in och kolla in bubbelbadkaret och dom fina tavlorna av glittriga bokmärken.
Det bästa är att huset står på en sockel så det är ståhöjd för Vild vilket gör det mycket enklare att leka med och under kan man förvara stora lådor med alla tillbehör, nu saknas bara lite möbler men som tur är fyller hon ju år strax efter jul så det blir enkelt med presenter i år.