Man kan säga såhär, jag var inte snygg. Hemmet var en totalkatastrof. Barnen på sitt värsta rethumör.
Helt enkelt så gick allt fel som kunde gå fel.
Jag pratar om fredagen.
Jag var förkyldare än jag varit på många år, febrig, hostig och helt täppt i båda näsborrarna. Näsan var så söndersnorad att stora skinnflagor spretade runt hela området, håret hade jag i en halvt nerhalkad trasslig knut och det var så flottigt att man kunde spegla sig i det, jag hade inget annat än mitt tio år gamla Snobben-nattlinne på mig och hade precis stekt 30 pannkakor så glasögonen var nedsolkade med stekflott och hade halkat ner på näsan.
I hallen stod det fem soppåsar, dom flesta sen tre-fyra dagar tillbaka i tiden och med jästa matrester i sig, men eftersom jag var så aptät i näsan så kände jag inte av nån stank, och dom verkade faktiskt passa in i misären som hemmet i övrigt befann sig i.
Då ringer det på dörren.
Utanför står sifo-killen som jag tydligen bokat en intervju med. Han ser lite nervös ut och jag inser att det antagligen luktar sopstation hemma hos oss, barnen far runt som yra höns och retar gallfeber på varann och mitt i skiten står jag. I mitt nattlinne.
Sen passerar en dryg timma då jag snällt svarar på allt han vill veta, mest handlar det om EU och det är så tråkigt att jag nästan dör. Vilda gör sitt bästa för att ytterligare spä på min ångest, hon kastar Astors glitterfisk på mig, rullar runt under bordet och killar både mig och frågekillen på fötterna, ropar "mammamammamammamammamammamammamammamamma!!!!" tills jag svarar och ska prompt sitta i mitt knä och ha händerna på mina kinder. Prinsen hjälper inte direkt till där han ligger i soffan och hejar på henne genom att skratta åt tokigheterna och innan intervjun är slut har jag blodsmak i munnen.
Efteråt är jag helt slut, jag orkar inte ens skälla på barnen utan låter dom hållas. Dom slutar väl slåss om en av dom skulle dö resonerar jag och börjar röja i köket.