"Undrar om vi blir bruna nu?" frågade jag mamma när vi styrde kosan mot öarna i kanalen med lilla skönheten Tyra. Morfar styrde och Mannen satt bak och samtalade med Syster medan piraterna (Vilda, Prinsen och Kusin Måns) satt i optimistjollen vi hade på släp.
Tanken var att göra om resan vi gjorde -07 då vi grävde ner en skatt på en av öarna, nu var det dags att märka upp platsen där juvelerna var nedgrävda för att kunna göra en karta för framtida bruk.
Som alla gånger när familjerna är ute stötte vi även denna gång på en del problem, bl.a med ett förlorat ankare, en optimistjolle som tog in stora mängder vatten och höll på att kantra med Mannen och Prinsen i samt en möjlig köldskada, men det största problemet var ändå att motorn på Tyra inte ville gå som den skulle. Den hackade och rök och ville inte alls gå på låga varv, men fram till ön kom vi utan några större missöden, det var värre när vi skulle därifrån.
Då Prinsen och Mannen befann sig i sjönöd då dom seglat fast med jollen halvvägs över kanalen skulle vi hämta upp dom och sen köra hemåt, så vi packade ihop bohaget och hoppade i Tyra, ankaret var (återfunnet på botten och upphämtat) upptaget och jag hade precis kastat loss och knuffat ut oss. Pappa vred om nyckeln men utan resultat, Tyras motor bubblade inte ens igång. Han försökte en gång till men med samma sorgliga utgång, ännu tyckte vi andra att detta var ganska roligt och fnissade i vårt vinrus, pappa var inte lika uppåt utan muttrade mest där han stod böjd över relingen och försökte se var felet fanns.
Efter ungefär fem minuter hade vi drivit såpass långt att vi hörde hur Prinsen grät i jollen "vi kommer aaaaldrig hem!!!" men då blev vi plötsligt bönhörda. Motorn hostade igång! Vi fiskade upp Prinsen och Mannen och kunde sen puttra in till båtklubben och nå torra land, motorn ska in på reparation och turerna med Tyra lär utebli ett litet tag.



Finaste Vilda!

Storebror och lillasyster



Dom tre piraterna



Optimistjollen blev en negativistjolle med allt vatten, ingen ville segla.



Till slut på väg hemåt igen.

Bilden av Stallbackabron är ett starkt minne från barndomen, känslan av att närma sig bron (och därmed också båthuset och hemma) efter många veckor på Vänern/ havet var fantastisk.

Och att blir brun eller inte hade jag inte behövt oroa mig för, efter en hel dag i solen utan något som helst skydd är jag för tillfället mer lik en signalkräfta än människa och att sova på våra sandpapperslakan lär vara uteslutet.