Som alla säkert redan vet så jobbar jag inom äldrevården. Det är kuligt och roligt på alla sätt och vi får, förutom vår höga lön, äran att klä oss i pyjamaser mitt på ljusan dan. Tyvärr råkade ett par av mina arbetsbyxor gå lite sönder när jag skulle lukta på min fot för ett tag sen, och idag insåg jag att även mitt andra, och sista, par hade ett rejält hål i grenen.
Jag tog mina trasiga brallor under armen och sa till Angelica att jag bara snabbt skulle springa bort till administrationen och skaffa mig två nya. Det visade sig ganska snart vara bra mycket enklare sagt än gjort, men jag var ändå rätt nöjd när jag efter en halvtimma kom tillbaka till Gullvivan med en helt ny fin blå dress. Visst var byxorna ganska stora och överdelen lite kort, men men...
När jag kom ut från toa stirrade Angelica på mig och sa "Ut! Gå härifrån med dom där kläderna, det var det fulaste jag nånsin sett!"
Jag höll på att kvävas av ilska och undrade vad i helvete hon menade??
"Jag klarar inte av att jobba med dig om du ska ha dom där kläderna, byxorna är ju alldeles för stora och rocken är ju jättekort! Du vet att dom gjorde tält i den där färgen förr i tiden?!"
Herrgud, vilket påhopp!
Jag gick in till en tant som har helfigurspegel för att själv beskåda misären. Ja, det var ju fel på alltihop, det såg jag med. Jag såg ut som en av våra blå stadsbussar.
Jag blängde surt på Angelica som nu insett sitt misstag och börjat förklara att det var för min egen skull hon sagt så, bara för att vara ärlig och skydda mig mot total förödmjukelse.
Jag tog på mig mina trasiga kläder igen och gick tillbaka till kontoret, nåt måste det väl ändå finnas som passade min konstiga kropp?
Tjugo minuter senare, stod jag helt genomsvettig och fortfarande utan kläder utanför chefens kontor, hon sneglade på klockan och nämnde något om att hon skulle vilja gå på lunch.
Det fanns inte ett enda plagg som passade mig och då har jag alltså gått igenom två högskåp fulla med olika dressar. Byxornas L var alldeles för små för min gigantiska mage och XL var stora som tält, överdelens L var så kort att när jag sträckte ut armarna så visade jag hela magen och XL var precis lika kort men en meter bredare.
Skulle verkligen vilja hälsa på människan som stått modell för dom storlekarna.
Till slut fick jag ta ett par knallblå byxor i XXL, (!!) knyta dom stenhårt i midjan och sen vika linningen två gånger för att dom inte skulla falla av, och sen en L-överdel som satt rätt bra men också var ganska kort.
När jag kom tillbaka till Gullvivan 45 minuter senare var jag högröd i ansiktet och Angelica insåg att det inte var läge för något om storleken på byxorna utan sa glatt "jamen det var väl fint. Dom ser ju nästan ut som dina gamla röda kläder."
Jag började känna mig bättre till mods och tog några varv runt Gullvivans domäner för att öva lite på den blå färgen, då tittar Mirna ut och ropar "va fin du är Jenny! Du ser ut som en Smurf!"