Nu när den officiella berättelsen är publicerad på Puddingens blogg så kan jag fortsätta min "cliffhanger".
Som ni kanske minns så var vi på väg hem från Ikea med soffan på ett släp, vi hade väl en mil kvar hem och jag satt som på nålar i bilen. Vi visste ju att Sofia (Puddingen) och Stefan var på förlossningen och det verkade dra ut på tiden, jag tyckte så synd om Sofia som säkert hade det jobbigt och om Stefan som verkligen inte klarar av varken nålar eller blod.
Det hade ju diskuterats livligt under nästan hela graviditeten om Stefan skulle överleva eller ej, men vis av erfarenhet berättade Martin att när man väl står där så är man så fokuserad att alla andra tankar bara försvinner.
Stefan och Sofia valde i alla fall att ha en livlina (ring en vän=mig) OM nu allt skulle braka åt skogen.
"Jag kommer som ett skott!" hade jag dyrt och heligt lovat nån månad innan, föga anade jag att det var just det jag skulle göra.
Just som vi satt där och tyckte synd så ringde telefonen, äntligen var det Stefan! Men istället för det glädjetjut vi förväntat oss så fick vi Stefans gråtande stämma i andra änden. Han förklarade att Sofia fått feber och att barnet inte mådde så bra längre. Det måste ut. Nu.
Stefan hade överlevt tolv timmars intensivt värkarbete, akupunktur, epidural och blod utan att avlida men när man började tala om att sticka kniven i hans älskade fru så var gränsen nådd. När han ringde mig kan jag tänka mig att känslorna av rädsla blandades med total besvikelse, men han klarade verkligen inte av att vara med på ett kejsarsnitt och det sista Sofia behövde i det ögonblicket var att se sin man kollapsa.
"Jag...jag kommer...strax...har varit på Ikea...är där om några minuter..." stammade jag och vi la på.
Så rädd som jag var i det ögonblicket har jag aldrig varit förut, inte när jag själv skulle föda, inte när Prinsen hade körtelfeber, inte när Lillan rasade från skötbordet med huvudet före, aldrig!
Jag grät hela vägen, Martin körde som en galning och vi avverkade dom två milen till sjukhuset på ca tio minuter.
Väl framme på Näl (sjukhuset) tog jag trapporna i typ ett steg och mötte Stefan i korridoren. Vid den här tiden visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra, kanske skulle jag vara med Sofia, kanske skulle jag vara med Stefan, kanske skulle allt vara klart och han ville ha stöd medans Sofia vaknade.
Vi kramades och han visade mig in till Sofia som gjordes klar för snittet. Antagligen trodde mina kära grannar att jag skulle vara en stabil och bra person att ha med i nödsituationer, det var jag inte. Jag skakade som ett asplöv när barnmorskan hjälpte mig in på toa för att byta om, och när jag sen fick prata med Sofia började jag störtgrina. Jag var så rädd att något skulle hända henne! Tänkte bara "ta ut barnet, kasta det åt hela helv...bara ni hjälper Sofia!"
Inne i operationsrummet var allt så mycket lugnare, jag hade förstått min uppgift och berättade för Sofia hur duktig hon var, hur bra allt skulle gå och att snart, snart skulle dom ha en fin bebis att lägga i vagnen hemma. Vi grät och skrattade om vartannat.
Narkosläkaren gick och sjöng och allt gjordes så grundligt och lugnt, ingen visade tecken på att det var kris och panik, jag strök Sofia på kinden och pratade om allt mellan himmel och jord men inombords var jag ett nervvrak. Helt iskall av rädsla.
Efter bara några minuter tog dom ut bebisen och gick ut med honom till barnläkaren, då började jag förstå att det kunde ju vara nåt fel på barnet! Raskt övergick min omtanke för Sofia i total skräck för att något skulle ha hänt deras fina bebis!
En liten stund senare öppnade dom dörren och vi fick höra hans skrik, en helt fantastisk känsla! Vi grät och grät och allt bara lättade. Äntligen var det klart!
Strax efteråt kom dom in med världens finaste lilla knyte, Oliver hade piggnat till och ville hälsa på mamma, tänk vilken tur jag har som fick vara med min bästa vän om det finaste ögonblicket i livet!
När dom äntligen sytt ihop Sofia igen rullades hon in på en sal och Stefan kom med lille Oliver på armen, så stolt! Vi kramades alla fyra och jag lämnade den nya familjen och åkte hem.
Vilken tur att allt gick bra, tur att det finns så proffsiga läkare, att Stefan och Sofia var så duktiga, att jag kunde vara stöd åt Sofia så Stefan kunde ta emot sin son på andra sidan dörren.
Dagen efter lipade jag hela tiden på jobbet, fick låsa in mig på toa och gråta en skvätt flera gånger i timmen, för att inte tala om hur det blev sen när Puddingen kom hem med underverket! Stackars människa, hon har inte fått ha sina ammningshormoner ifred för fem öre, varje gång hon har gråtit har jag smittats och vi har lipat på kapp.
Som tur är har jag lugnat mig nu och idag var Oliver här och hälsade på för första gången, jag visade honom runt och förklarade att det är lätt att bli förvirrad eftersom vår lägenhet är spegelvänd men han bara grymtade till svar. Ska tala lite allvar med honom imorgon.