Det blir en dag i sanden
Liselabärrg 2011
Jag har alltid kunnat åka allt utom snurrande saker utan problem, och jag har varit mer speedad än barnen så fort man klivit innanför grindarna. För nåt år sen, när Prinsen ÄNTLIGEN nådde 140 cm och fick gröna pluppar på alla attraktioner, var jag överlycklig, Mannen åker ju varken mycket eller gärna så nu kunde jag få lite sällskap. Vid förra årets besök låg ju Lillan i magen så då fick jag hålla mig till Sagoslottet men i år, this was the year liksom. Jag och Prinsen, ett med g-krafterna.
Vi började med Prinsens favorit, Uppswinget - den stora jättegungan uppe på berget, som han hummit med två gånger redan innan jag kämpat mig uppför backen med vagnen. Redan innan åkturen startat fick jag darr på läppen, "sitter vi verkligen fast nu?" frågade jag den unga tuggumituggande sommarjobbaren som kollade allas bälten. "Jarå, det gör du allt" lovade hon men jag tvivlade, ut över hela Göteborg skulle vi åka i 80 km/timma endast fastspända med en bygel. Jo jag tackar jag.
Jag skrek högre än jag nånsin gjort tidigare och svalde spyan flera gånger, att jag ens överlevde är ett mirakel. Prinsen informerade mig om att alla pekat och skrattat åt mig och att han skämdes över min fjollighet.
Illamåendet visste inga gränser och jag stapplade ner med två luftsteg mellan varje steg, popcorn och cola kanske kunde avhjälpa hissåkandet i halsen?
Efter några bitar pizza och lite lugn och ro styrde vi återigen stegen mot berget och en av mina favoriter, "Uppskjutet", här skulle det minsann bli åka av. Jag och Prinsen satte oss och knäppte fast bältet, sen började återigen en bekant känsla infinna sig. Dödsångest har jag för mig den kallas.
Jag såg framför mig hur min, eller ännu värre Prinsens, bygel lossnade och hur landningen i Mölndal blev plågsam.
Jag kämpade mig i alla fall igenom några av attraktionerna, mest för barnens skull, och försökte att inte känna mig som en kärring. Var detta ett ålderstecken eller bara orsakat av att magens alla organ inte ännu hamnat på rätt ställe efter graviditeten?
Att det helt klart hade med min ålder att göra insåg jag när vi satte oss i den nya "Atmosfear", skräcken var överväldigande. Helt ärligt har jag aldrig varit så rädd förut i hela mitt liv. Ever.
Jag var så rädd att jag inte kunde prata, jag blundade hela vägen upp och vågade bara göra en kort kik då vi stannat på toppen, fruktansvärt. Jag säger det igen; dödsångest.
Väl nere på marken övertygade jag Mannen att det inte alls varit farligt och att han visst skulle prova, vit i ansiktet kom han sen tillbaka med ungefär samma upplevelse som mig.
Den enda som inte kände nån skräck alls inför dom 146 metrarna man föll fritt i 110 km/timma var Prinsen. Han sprang från utgången till ingången minst åtta gånger och var i extas över adrenalinet som pupmade i hans kropp.
När vi trötta och hungriga satte oss i bilen vid halv elva var jag på vippen att dö, jag mådde så illa att jag övervägde att ta svängen via Sahlgrenska. Hela vägen hem spydde jag, vad jag än försökte få i mig kom upp lika snabbt och det var först hemma jag kunde behålla en bit ostkaka som jag åt i sömnen. Med alla kräkstopp, ett amningsstopp och tokvrål av Lillan tog hemresan nästan två timmar och vi kände oss helt slut allihop.
Inför nästa besök ska jag se till att ha tagit en Postafen och en Sobril, jag vägrar bli gammal och feg.
Mannen och barnen i Flumeride.
Prinsen och Vilda fjantar sig i barnbåtarna.
Vagnen var bra att lasta vinster på!
Skräck!
Världens modigaste Prins med sina nya kompisar på väg upp.
Den enda som tog besöket med ro var Lillan, hon sov en stund men ville sen hänga på armen så hon kunde se spektaklet.
Det gör inget om man är tjock. Bara man är söt.
Hon är bara tre månader men har redan växt i storlek 68 med råge, "hon fyller ut det, om man säger så" försökte Kerstin vid sista invägningen då vågen stannade på 7200g till dom 62 centimetrarna hon nu mäter över havet.
Hela hennes kropp är bullig, valkig och mjuk, hela hon är som en deg och alldeles underbar, kinderna hänger ut på bröstet när hon sitter och det finns veck på varenda yta. Veck som för övrigt är rätt important att tvätta har vi erfarit då hon under några dagar luktade ruttet utan att vi fattade varför, tills vi hittade ett nytt veck på halsen som samlat på sig mjölk, kräk och annat skräp.
Anledningen till hennes viktuppgång är förmodligen att jag ammar lite hur som helst, en sak jag inte gjort med dom andra två. När Prinsen föddes var jag jättenoga med att hitta rutiner, jag skrev ner när han åt och hur länge på varje bröst och förde protokoll på sömnen, fasta rutiner var A och O tyckte jag. Och det betalade sig förstås, han åt och sov som en riktig prins redan efter några veckor.
När Vilda sen gjorde entré med buller och bång gjorde jag samma sak, då var jag i ännu mer behov av rutiner eftersom jag hade en vild fyraåring hemma, och även om hon aldrig varit bra på att sova så föll hon strax in i vår lunk här hemma.
Den här gången har jag ammat så fort Lillan öppnat munnen, och särskilt när vi var på Cypern kändes det viktigt att ge henne ofta just för vätskans skull så då drog det nog iväg en del. När det gäller rutiner är det enda viktiga att hon sover på natten och det gör hon, hon somnar mellan halv nio och nio varje kväll och vaknar inte förrän vid sex eller sju morgonen efter, så jag tycker nog att jag kan köra lite hur som helst på dagarna. Det är ju min sista lilla bebis så jag försöker njuta av alla sekunder alla dagar.
Det är väl okej att underhakan hänger ut mer än överhakan?
Fågeldansen
Nu är det ett herrans liv hela dagarna, jag fyller solrosfrön varje dag och fågelhuset är så fullt av talgoxar och gråsparvar att det inte är stilla en sekund, det snurrar och gungar och runt hela altanen är det småfåglar som åker med.
Skolavslutning 2011
Hur som helst så är det ju alltid så underbart att se, barnen är uppklädda till tänderna, vattenkammade och glada står dom där och sjunger för allt dom är värda och alla mammor får grus i ögonen. Hela den långa sommaren står för dörren och även om regnet öser ner utanför dörren är man full av förväntan inför det långa lovet, fröknar kramas och efteråt ser man långa karavaner av bilar på väg till konditorier, restauranger och fik.
Vilda ser andäktigt på, nästa år är det hennes tur att stå på "scenen" och sjunga Idas sommarvisa.
Lillan är skolavslutningsfin hon med.
Charmigt upplägg eller hur? Mitt i allt ser man i alla fall Prinsens huvud sticka upp.
Efteråt firade vi på Max, lunch och fika i ett.
Till hösten har vi två skolbarn, tiden har bara rusat fram, en trea och en "nolla". Inte klokt.
Ring Anticimex!!
Cypern tur och retur
Nu är man berest minsann, en globetrotter ut i fingerspetsarna kan man säga. Tidigt i morse landade vi på Landvetter efter en underbar vecka på Cypern, hemresan gick förvånansvärt bra måste jag säga och jag kände alldeles upprymd när vi satte oss i bilen. Men jag kan ju ta allt från början istället.
Vi åkte alltså tillbaka till samma ställe som sist 2008, då var Prinsen 6 år och lilla Vilda 2,5 och jag hade magsår två veckor innan avresa av skräck inför allt som kunde glömmas/ gå fel/ tryckas på i planet/ kräkas på (då vi hade magsjuka alldeles innan) och diverse andra detaljer som skulle grusa den efterlängtade resan.
Den här gången hann jag inte riktigt med att bli nervös, Lillan har ju tagit det mesta av min tid och det var inte förrän dan innan jag började inse att en skrikande bebis inte stod på önskelistan hos dom övriga passagerarna. Vid gaten började jag svettas, vad fan hade vi gjort? Jag fick vanföreställningar om hur Lillan gapade så piloten tappade fokus och störtade och kände hur hjärtat rusade, tänk om man ändå kunde ta ett glas vin för att lugna nerverna.
När jag läst om flygresor med spädisar så är ett genomgående råd att amma/ mata vid start och landning för att undvika lock för öronen. Väl på plats i flygstolen gjorde jag mig redo men då kom flygvärden sättandes på en gång, aja baja bebisen skulle minsann sitta fast i bältet den med. En rätt bra regel kan tyckas men mitt blodtryck steg till oanade nivåer på en sekund, hur i helvete hade dom tänk då?
Jag tryckte in nappen och bad en bön och tro det eller ej men Lillan sa inte ett ljud, hon var faktiskt tyst och glad hela resan ända tills landningen, då var hon övertrött och helt utom sig. Hon skrek högre än hon nånsin gjort och jag var på vippen att hoppa rätt ut i farten, till och med på inandning vrålade hon och inget kunde lugna henne. Till slut fick jag blackout och knäppte loss henne och la henne vid bröstet men det enda som hände då var att hon skrek mer än innan med mjölk sprutandes överallt samt att jag hallucinerade om hur piloten panikbromsade för en katt och Lillan slungades genom kabinen som en kotte.
Ner kom vi i alla fall och Lillan tystande så fort jag reste mig upp och vaggade henne i famnen, hon somnade gott i bussen på väg till Cavo Maris och vi kunde andas ut. Semestern hade börjat.
Utsikt från rummet.
Varje förmiddag klockan elva var det workout/ pilates/ kickbox eller aerobics i poolen. Vi deltog inte.
Prinsen, Syster Yster, Vilda och kusin Måns har dyktävling.
Lillan badade också så klart. Det var hennes första bad ever och hon älskade det, länge länge ville hon glida runt med ena handen i munnen och blicken stadigt fäst vi dom andra barnen.
Innan maten var det standard att ta en drink på terassen, barnen drack "Killer Zombie" vilket var en dödlig mix av alla drinkmixers i hela baren och jag drack Sprite. Ibland orkades ett parti Maxiyatzy med.
"Killer Zombie"!
Pappa och Lillan.
Hela gänget utom jag (som tar kort), Svåger (som..ja vart fan var han tro?) och Vild (som badar).
Syster och Lillan! I skuggan fläktade det alldeles lagom för en naken bebiskropp.
Vi spenderade större delen av veckan vid poolen, Mannen och Prinsen snorklade en del men Vilda trivdes bäst där och det var också enklast att hitta en skuggig plats där så jag höll henne sällskap. Några små utflykter för shopping hanns också med men överlag har vi slappat, jag trodde det skulle bli jobbigt att ha en så liten bebis i värmen men allt har gått så himla bra att jag knappt kan fatta det. Lillan har inte sagt ett pip under hela veckan utan bara varit superglad hela tiden, hon har sovit gott på natten och varit antingen i vagnen, någons famn eller poolen på dagarna. Dom stora barnen har uppfört sig så exemplariskt, dom skaffade snabbt nya kompisar av olika nationaliteter och verkade inte bry sig om språkbarriärer utan allt har löst sig med kroppsspråket. Att dom överlevt på chicken nuggets pommes och glass ser jag som en detalj, vi får lägga upp en diet här hemma istället.
Hemresan närmade sig med stormsteg och innan vi visste ordet av var veckan slut, det var med sorg i hjärtat som Vilda tog av sig sina simglasögon och baddräkten med blommor, "jag vill inte åka hem mamma!" sa hon och tittade ut över den älskade poolen. Hennes lilla kropp var så solbränd och fin och man kunde se en vit baddräkt avteckna sig och ansiktet var täckt med fräknar, runt ögonen var det alldeles vitt efter simglasögonen och håret glittrade i solblekt guld. Min fina flicka! ♥
Med nedresans illvrål i färskt minne kände jag stressen komma krypande redan i bussen på väg till Larnaca. Planet skulle gå vid tolv på natten och förhoppningen var att alla barn skulle sova, jag hade under veckan tränat Lillan med nappflaska och förberett den med Baby Semp för att få henne att svälja vid start och landning men en bebis är ju svårstyrd.
Så fort vi satte foten i incheckningskön, som bestod av tvåhundra svettiga norrmän, svenskar och engelsmän, gav Lillan hals. Först lite försiktigt men allteftersom tilltog vrålandet i intensitet och efter tre minuter var hon helt hysterisk, svetten ranns längs ryggen på mig och alla stirrade. Jag försökte amma med samma kassa resultat som på planet på vägen ner, att ge nappen var som att täta Titanics hål med en vinkork och svetten rann från oss båda två. Så fort vi fått klartecken av incheckningsdisken rusade jag ur kön och in på ett skötrum, Lillan var nu helt utom sig och jag panikslagen, inget tröstade henne och jag slet av pyjamasen och blöjan i hopp om att svalka henne. Hon skakade i sin lilla kropp och skrek som bara en hysterisk bebis kan och jag kände hur det ringde i öronen och snurrade i huvudet, va fan skulle jag göra? Att gå på planet i detta skick var otänkbart, jag fick helt enkelt ta en biljett hem själv när hon lugnat sig. Jag vaggade helt maniskt samtidigt som jag blåste på hennes svettiga huvud och sakta sakta avtog skriket till ett mer stillsamt vrål för att sen övergå i snyftanden och snörvlanden och så äntligen, efter tjugo minuters inferno, bli en gråttrött snabb andning då hon slocknade i min famn.
Där stod jag sen när Mannen kom och räddade mig, vansinnesgungandes och hyssjandes med panik i blicken. Med ena tutten utanför och Lillan bar nedtill (fast i blöja tack och lov) gick vi sen genom hela flygplatsen, att folk stirrade kändes som en petitess och jag hade i det tillståndet gjort vad som helst för att hålla Lillan tyst. Efter en stund tråklade jag ned henne i sjalen och vi kunde boarda planet som tänkt, jag var i mentalt trasigt tillstånd och med nerverna utanpå inför kommande fyra timmar i sardinburken.
Resan hem gick dock otroligt bra, alla barnen sov och Lillan rörde inte en fena förrän jag satte henne i bilstolen vid halv fyra i morse, då vaknade hon till men somnade igen direkt när bilen körde.
Nu har vi hela lägenheten full av tvätt och havssand, köket luktar ruttet av några glömda grönsaker men sängen är helt renbäddad och att få krypa ner där, med mitt eget duntäcke i doften av Softlan, känns som jag hamnat i himlen.
