För ungefär en vecka sen började man märka en förändring hos Lillasyster, hon fick svårt att somna och var gnälligare i största allmänhet. Allteftersom dagarna gick blev hennes humör sämre och sämre, till och med nätterna började strula och jag kände hur psykosen närmade sig med stormsteg, vad var det för fel? Hur fick man slut på pipandet? Och hur skulle det gå med resan till Cypern? Ingen vill väl dela varken plan eller hotell med en gapstare och en mamma med nerverna utanpå. När jag berättade för min kära vän och tillika granne Titti om hur kasst livet var så visade hon en bok om bebisars utvecklingsfaser under dom första månaderna, ett diagram med åskmoln och blixtnedslag avslöjade anledningen till Lillasysters fruktansvärda uppförande den sista tiden. Hon utvecklades tydligen. Titti sa att när hon fått veta varför så var det lättare att hantera skrikandet och jag håller med, jag går hellre och gungar en lessen bebis när jag vet att det enda hon behöver är närheten än hysterivyssjar med en klump i magen. I boken stod också att man under dessa perioder skulle vara uppmärksam på bebisens nästa steg i sin utveckling, den övade säkert för fullt på sin nya talang utan att vi märkte det. Idag har Lillasyster varit något lugnare, hon har passerat nio veckor och kanske är hon på väg ur sin första utvecklingsfas, det hon lärt sig under skrikandet är att suga på händerna och vi är alla djupt imponerade. Det hon övar nu är rösten, det jollras och ropas åt alla hon ser, hoppas bara vi slipper en till sån här vecka för jag är helt slut.