Visst är det konstigt, när livet verklilgen är på topp och allt verkar lösa sig på bästa sätt då går man och väntar på att nåt ska hända. Precis som att man inte förtjänar att ha det bra, att man måste lida lite för att uppskatta det andra.
Så är det för oss just nu. Det har varit snårigt under en ganska lång tid, faktiskt under hela förra året, både ekonomiskt och känslomässigt och vi har fått kämpa oss framåt i motvind. Det har gjort oss klokare och starkare som par, föräldrar och individer men det har även inneburit mycket tårar, gräl och tråkigheter.
Nu hade livet precis vänt, saker och ting föll på plats helt plötsligt hade vi inga motgångar, allt gick vår väg och jag hade kunnat räkna ut det. Att nåt skulle gå åt helsike.
Två verkligt skittrista situationer uppstod på mindre än en vecka och jag kände mig som en riktigt bitterfitta. "Jaha, vad vaaar det jag sa?!" mässade jag för Mannen, "jag VISSTE det!" 
Aldrig får man vara riktigt glad. Men vem är det som bestämmer det egentligen? Vem är det som pekar och säger "för glad, här har du ett helvete."? Finns det ens nån eller är det jag själv som dragit på mig negativa händelser genom att förvänta mig tråkigheter?
Det man inte styr över då? Det som bara händer som man inte kan hjälpa?
Kanske borde man bli religiös, så man har nån att skylla på och som kan ta skulden för all skit man går igenom.