Det där med en blogg på nätet...

Det senaste årets skolföljetong har rört upp känslor ska jag säga, inte helt oväntat kanske, och för ett par veckor sen fick jag också veta att min blogg tydligen lästs av lärarna på Prinsens skola.
När man skriver på nätet så får man ta sånt med i beräkningen, oavsett hur liten läsarkrets man än har så bör man tänka en gång extra innan man publicerar ett par väl valda ord. Rätt var det är så har man gjort sig ovän med någon och läsarantalet skjuter i höjden, helt plötsligt står man där med ett påstående man inte riktigt hade velat dela med hundratals människor.
Jag minns en sak jag skrev för nåt år sen, jag hade hört nånstans att engelska skolor valt att ta bort förintelsen ur sin skolplan och jag blev väldigt upprörd. Detta var tydligen helt osant tack och lov, och efter två dagar valde jag att ta bort inlägget jag skrivit, jag blev faktiskt rädd för vem som skulle läsa mina arga ord.
Sen dess har jag alltid lusläst alla mina inlägg och ställt mig frågan "kan jag stå för det här?" innan jag klickar iväg det, och jag står för vartenda ord.
Detta är min blogg, mina ord och min verklighet. Jag väljer vad jag ska skriva och det man måste komma ihåg är att det bara är min sida som återges, orden ni läser är alltså vansinnigt partiska och absolut inte särsklit objektiva. Om jag till exempel öser skit över min man för att han uppfört sig som ett svin kanske man ska ha i åtanke att jag säkert varit ett minst lika stort svin tillbaka.
Prinsens skolgång har hittills kantats av tråkigheter, bråk och tårar. Vi har varit lessna allihop här hemma och stått som frågetecken inför alla saker som Prinsen varit inblandad i, och självklart skriver jag ner mina känslor inför det. Min sorg och min förtvivlan över att mitt barn inte mår bra. För mig är det inte ett barn att få på rätt köl eller en hård nöt att knäcka för specialpedagogen utan mitt allt. Det är min son som diskuteras och det är inte så konstigt att orden blir hårda.
Dom två första terminerna i nollan byttes fyra personal ut vilket var oerhört korkat gjort av skolans ledning, situtationen förvärrades ytterligare och vi kände oss totalt maktlösa som föräldrar. Dagligen kom Prinsen hem och berättade att andra barn sagt saker till honom, saker som en sju-eller åttaåring absolut inte ska säga, och att han till och med blivit hotad till livet. Hur allvarligt det nu kan vara när det kommer ur en barnamun, men Prinsen blev ändå väldigt rädd. Planen på att byta skola formades och jag ville bara ta ungjävlarna bakom huset och klappa till.
Saker och ting började förbättras när vi hade ett möte för ett par veckor sen, vi fick berätta hur vi kände det och fick äntligen respons. När vi gick därifrån hade både Martin och jag gråten i halsen, både av glädje för att äntligen blivit lyssnade på och av sorg för att Prinsens första skolår varit helt åt helvete.
Sen dess har det gått åt rätt håll, Prinsen har blivit starkare och har fått modet att välja rätt när konflikter uppstår, och han gör inte lika ofta dumma grejer. Hans fröknar hjälper honom så mycket och vi är dom evigt tacksamma för att dom ser honom, hör honom och bryr sig om oss allihop.
Vi tar en dag i taget och jag vet att vi jobbar mot samma mål både hemma och i skolan, jag vet att Prinsen känner sig trygg och att han tycker mycket om sina fröknar. Kanske är vi snart ur den här trista spiralen.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Då ska du veta vad LÄRARNA öser ur sig i deras personalrum om både ELEVER och deras FÖRÄLDRAR!



Så jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för du kastade ur dig lite skit om skolan och fröknarna.

Det kan dom gott ha!

2009-09-28 @ 09:42:36
Postat av: Anonym

Då ska du veta vad LÄRARNA öser ur sig i deras personalrum om både ELEVER och deras FÖRÄLDRAR!



Så jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för du kastade ur dig lite skit om skolan och fröknarna.

Det kan dom gott ha!

2009-09-28 @ 09:42:43
Postat av: Lorena

Ngt jag lärt mig på senare år är att det är ens egna upplevelser om en händelse som räknas inte hur andra ser på en händelse. Dåligt samvetska du INTE ha. Och om inte anat så tycker jag att din värld och min värld är ganska fantastiska! (i den normala världen har jag fått böter, bläh)

2009-09-28 @ 17:06:52
Postat av: JennyPenny

Nä fy farao! Måste vara felskrivet.

Ja, din och min värld tycker jag också om, måste vara trist att behöva vara normal, tråkig och aldrig få flamsa åt allvarliga saker.

2009-09-28 @ 17:12:14
URL: http://newsfromthecloset.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback