Lilla Vild är fortfarande dålig, igår höll mammahjärtat på att sprängas av oro, och pappahjärtat med ska tilläggas.
Vild skakade i hela kroppen, yrade och var okontaktbar, febern ångade från hennes lilla kropp och tempen pep på 40,0 trots att Alvedonen borde vara på sin topp. Hon gled mellan sömn och vakenhet och bara grät när hon väl vaknade till liv. På Sjukvårdsupplysningen beordrades vi fortsätta svalka henne, in i duschen, öppna dörrarna, ge mer dryck, mer Alvedon, mer penicillin...
Vilda vägrade alla förslag och skrek i högan sky, mitt hjärta höll på att brista och ju mer hon skrek desto mer slemmig och pipig blev hennes andning, Martin bar runt henne med förtvivlan i blicken och skanderade "vi måste in! Vi måste åka akut nu!" men på Sjukvårsupplysnigen var man stenhård; stanna hemma!
Vi insåg på samma gång båda två att vi inte var välkomna till sjukhuset med en misstänkt influensa och plötsligt var vi så ensamna. Är det såhär det kommer bli?
Efter tre timmar kickade så Alvedonen in och febern sjönk undan ner till 38.7, ofattbart, och Vild slockande i soffan. Balkongdörren stod på vid gavel och lägenheten var helt utfrusen men febern hade lättat vilket var det enda viktiga.
Sen dess har vi tvingat i lillan Alvedon var fjärde timma, det blir lite för mycket enligt alla tabeller men det skiter jag i, gårdagen var en skräckupplevelse i stil med Prinsens körtelfeber och när vi travade runt här hemma flög hemska tankar förbi i huvudet på oss båda.

Vanlig syn här hemma nuförtiden.

Medicinschema är bra att ha, lätt att blanda ihop alla tider annars. Belöningen för allt äckligt Kåvepenin är ett eget läppglans med Fantasmak.