Igår såg vi nån dokumentär om en kille som suttit inne i många år, han drev nu ett företag som hämtar upp avlidna åt polisen och har hamnat i blåsväder pga sin bakgrund. Man kan ju inte låta bli att undra om det är smart att låta en fd brottsling åka runt och hämta upp brottsoffer men å andra sidan; förtjänar inte alla en andra chans?
Ska vi döma en kriminell människa för resten av livet? När har man sonat sitt brott och vem bestämmer det?
Jag som förälder kan till exempel inte tänka mig att förlåta en människa som gjort ett barn illa, oavsett på vilket sätt, där är jag helt på usa's linje att publicera bilder på dömda pedofiler och offetnliggöra deras adresser. Jag vill inte ha en sån människa i min närhet, så är det bara. Sen är jag kanske inte så sugen på en bestialisk mördare heller men någon som är fälld för dråp då? Var drar man gränsen?
För mig personligen går gränsen vid brott som inte innefattar mänskligt lidande. Alltså fysiskt eller psykiskt och då räknar jag inte personrån som mänskligt lidande även om det absolut är fruktansvärt för den drabbade. Kanske ändrar jag uppfattning en gång, kanske kan jag se bakom den där hårda ytan och se en människa som haft ett helvete. Dom flesta brottlsingar har ju haft en hård uppväst och farit enormt illa själva, kanske hittar den sårade och arga personen ut en dag och vill ändra sig, leva ett normalt liv. Och vem bestämmer då att han eller hon får bo granne med mig och mina barn? Handla på Ica? Vem avgör om brottet är sonat?