Här händer det grejer minsann! Alla papper för huset är påskrivna och vi kan knappt tro det är sant, förste maj får vi flytta till ett underbart litet tegelhus och äntligen låsa in odjuren i varsitt rum och njuta av en egen trädgård.
Sen kontraktet skrevs har det enda lilla molnet på himlen varit lägenhetsförsäljningen, alla har i alla tider sagt att "ojoj, vad LÄTT det kommer gå att sälja! Det går i ett nafs, svisch svisch bara!"
Eller kanske inte.
Med Saab i graven och flera företag i deras följe var folk tydligen inte gjorda av pengar längre och efter första visningen, då vi trodde halva Trollhättan skulle komma och titta, hade pluttiga åtta pers varit där och inte ett enda bud ramlade in. Jag fick panik. På huskontraktet stod det förvisso att om vi inte skulle få sålt lägenheten skulle köpet gå tillbaka och vi skulle inte får några som helst omkostnader men vid det här laget var ju inte kostnaderna vårt största bekymmer, det var ju att vi inte skulle få flytta till nåt större och finare.
Dom där första dagarna efter den första visningen gick jag i en dimma, hur i hela världen skulle detta gå?
Efter ett par dagar sa mäklaren att vi skulle slå till på en visning till, ytterligare fyra stycken kom och synade alla hörn, och sen kom det; första budet.
Visserligen femtiotusen under utgångspriset men ändå, ett löfte om att vi kanske kanske kunde klara det.
Igår kom ännu en tjej och kollade och ett par timmar senare blev mitt liv helt plötsligt mycket roligare. Tjejen och personen med det liggande budet verkade tävla och innan kvällen var slut hade helt plötsligt budet gått upp över hundra tusen, vinet kom snabbt fram på bordet och vi firade med en familjepizza i goda vänners lag.
Så nu är det bara att börja packa, om en dryg månad bär det av!