Flyttlasset har gått!
Det är ju snart en månad sen vi stormade gården med åtta bilar och världens längsta släp, varenda liten tant som i alla år stått och stirrat bakom sin spetsgardin fick helt plötsligt väldigt bråttom ut för att tvätta trappan/ rensa den redan rensade rabatten/ ta en sväng runt gården eller nåt annat oerhört viktigt som bara måste uträttas precis under tiden vi tömde lägenheten. På ett par timmar lämnade vi gården och lägenheten som varit vårt hem dom senaste tio åren och även om jag inget hellre velat än flytta så fanns det ändå en känsla av vemod och saknad när vi åkte. När vi sen flyttstädat och skulle stänga och låsa dörren för allra sista gången blev jag alldeles nostalgisk och fick gå in i alla rum en gång till bara för att säga hejdå liksom. Där har våra barn fötts, två av dom är tillverkade där och alla tre har tagit sina första steg där i köket med den fula bården, det var där vi gifte oss (eller ja, det gjorde vi ju i kyrkan men, ni fattar) och där har vi bråkat, skrattat, kramats och levt nästan hela vårt gemensamma liv. Nu var det dags för ett nytt kapitel i livet, nu skulle vi börja livet i huset där barnen skulle bo tills dom flyttade hemifrån, där vi skulle bo som gamla och där barnbarnen skulle leka i trädgården till slut.
Redan veckan efter kom Thomas, även kallad Snickaren, och rev av taket. Klockan var tre minuter över sju på morgonen när första lasset pannor krossades i containern och antagligen blev grannarna redan då varse att det var för evigt slut på lugnet.
Nu börjar vi snart se slutet på renoveringen i alla fall, jag och Mannen har framgångsrikt och utan bråk tapetserat vårt sovrum och på övervåningen tar flickornas rum form. Det är ett stort sovrum med bakomliggande kattvind som nu förvandlats till två barnrum med garderobsvägg, hur bra som helst.
Vårt sovrum med blå medaljongtapet, som förvisso inte är helt fel men alldels för tung och mörk för ett sovrum.
Snart är all blå medaljong borta och sänggalveln pryds av världens finaste fåglar från Pip Collection.
Det där med tapetval är ju en historia för sig, vårt sovrum var ju redan bestämt med fllickornas rum är fortfarande inte klara. Jag vill ha mysigt men inte barnsligt, gulligt och prinsessigt till Lilla men inte för löjligt och inga nallar eller elefanter. Till Vilda ska det ju vara coolt och tufft, helst med dödskallar och svart tycker hon själv men där drar jag gränsen, och så måste det ju passa i några år i alla fall. Men så får det ju inte vara för hårt och tufft utan det måste vara mysigt också, jag vet ju att hon innerst inne vill ha lite gulligt även om hon är fräckast i stan.
Lillas fondtapet, Un Bisou de Mme Pitou från Eijffinger. Vill ju gärna ha rosa som grundton i rummet men det måste också gå att kombinera med andra färger och den här kommer finnas på en vägg, resten är kritvitt. Mannen måste såklart förstöra inredningslusten med att oja sig över hur dyr tapeten är och gnälla om att barnen minsann kommer måla på väggarna, riva i tapeten, tröttna på den etc etc men jag har stängt av för länge sen. Skulle vi inredan som han vill, praktiskt och billigt, skulle det se ut som ett polskt vandrarhem och jag tycker jag har lidit tillräckligt.
Jorå, magsjuka it is.
Här hemma hägrar återigen stanken av spy, toaletten är ständigt upptagen och hinkar står utplacerade runt sängarna. Ännu en magsjuka har slagit till, lämpligt nog en vecka innan flytten, och lamslagit hela familjen. Lilla började redan i fredags med små hulkningar och som tur är har hon gått på strikt vällingdiet dom senaste veckorna så det var minimalt med lukt och klumpar att torka och tvätta. Under lördagen var det Mannens tur, och senare på kvällen fick också Prinsen köra porslinsbuss. När han äntligen lugnat sig och skulle lägga sig ställde vi en hink vid sidan om hans säng, med kräkincidenten för några veckor sen i färskt minne försäkrade vi oss om att han lätt skulle kunna hitta den och han lovade dyrt och heligt att inte spy i sängen.
En timma senare trodde Prinsen han var en propeller och låg på magen och spred spyan över hela kudden, madrassen och täcket. Sen fortsatte natten i samma tema med ungefär trettio minuters mellanrum, tack och lov hamnade dom resterande tretton kräkningarna i hinken men så särskilt mycket sömn blev det inte.
Sen har ingen gått säker för magvirvlarna, mormor och morfar, Vild och jag har också fått dricka avslagen cola och käka salta kex.
Verkligen inte något vi har tid med nu med bara dagar kvar i dockskåpet, det finns massor kvar att packa och jag har fått sluta rensa och organisera och börja fylla kartonger med allt löst inom räckhåll. Redan på onsdag ska vi förhoppningsvis få en nyckel så vi kan börja räkna våder och mäta golv, en sak som ska upp på stört är en grind till trappan så vi kan begränsa Lillas klättringslust. Ska ta lite bilder då också så ni kan få se det finaste underbaraste lilla huset i norra Europa.
Yardsale
"En lite spricka i botten men det märks knappt." Spontant känner jag; SLÄNG SKITEN!! Men visst, nån kanske verkligen är i ett skriande behov av en nästan ny, lätt begagnad men annars fin trasig plastbunke.
På FB finns ju också möjligheten att följa en försäljning, nåt man missar på blocket till exempel och det är synd för konversationerna är tidvis ganska underhållande. Som förut idag hade en tjej lagt ut ett jättefint regnställ till barn för 150 kr, regnställ ligger ju på en femhundring även i dom minsta storlekarna så det här var ju helt överkomligt för jacka och byxa i bra skick, då börjar det knorras med en gång. "Det var lite för dyrt för mig tack" och andra kommentarer haglade in och till slut gick säljaren ner till femtio kronor! Helt galet, sen tror jag inte ens den snåla spekulanten slog till ens en gång.
Sen finns det ju dom stackarna som säljer jättefina saker till underpris, nån som sitter på märkesmöbler/-kläder utan att förstå det och kränger ut det för nån ynka hundralapp. Och då ska man inte tro att köparen informerar om vilket otroligt korkad affär säljaren precis gjort förrän köpet är över, det hade förstås inte jag heller gjort men ändå...
Själv har jag gjort ett par tappra försök att sälja lite bebiskläder och nu senast vagnens liggdel men det går trögt kan jag säga, jag får väl gå ner till en tia så kanske nån slår till.
Diverse allt
Att få rent Prinsens lilla vita byrå, som ändrat färg och yta från blank vit till brun och klumpig, var en mardröm och jag funderade mer än en gång på att slänga alltihop.
På Vildas sida var inte statusen riktigt lika sorglig men jag kände ändå en inre tillfredsställelse när jag fick rensat ur en hel del gammalt skräp på Prinsens sida så jag passade på och tog hennes byrå med. Vilda blev jätteglad över alla fina saker som nu helt plötsligt "hittades", alla halsband, läppglans och ponnysar återupppstod som från dom döda och hon ropade "men ÅÅHH!!! Den HÄÄÄR har jag letat jääättemycket efter!!!" minst var tredje sekund. Jag berättade att sakerna legat i lådan hela tiden, i minst ett år, så sådär jättebra hade hon nog inte letat, Vilda såg överraskad ut och sa "amäh, jag har ju inte letat i botten på lådan ju." Att dom efterlängtade prylarna skulle direkt ner i en kartong var inte så jättepoppis vare sig hos henne eller Lilla som med väldig iver packade upp allt som lades ner i lådor så till slut fick jag bara köra ner allt i en enda röra och tejpa igen. Blir ju kul att öppna den lådan sen, "diverse grejer barnens rum" står det på den. Kanske kan man tappa bort den?
Let's throw up!
Mina vänner, det är inte ett skämt. Jag trodde det en liten stund i mitt yrvakna tillstånd men ganska snart gick det upp för mig att jo, detta fruktansvärda var sant.
Klockan var 03:45 och jag vaknade av det där plaskande, smattrande ljudet som man i första nanosekunden tror är ett jätteglas vatten som välts ut över golvet. I nästa nanosekund inser man "hmm, nä det fanns väl inget vatten inne hos barnen...?" vad kan det då vara som bara fortsätter plaska?
Smart som jag är inser jag ju att jodå, Prinsen spyr.
Inte bara spyr förresten, han fullständigt vänder ut och in på sin kropp och det bara forsar ut över hela golvet, i farten rusar jag ut och hämtar en skål som jag kastar upp i sängen för att försöka få slut på sjön av kräk som intagit golvet.
Efter en första översikt funderade jag på att tända eld på stället och sen låtsas som ingenting, kanske skulle det inte märkas om ett rum saknades, men med Mannen på jobbet och två stackars barn gråtandes i sängarna fick jag bita i det sura äpplet.
Att ens kunna ta ett steg in i rummet var helt omöjligt och jag fick börja med att torka hallgolvet och sen jobba mig inåt, under tiden jag kröp gjorde jag en skaderapport för mig själv och försökte uppskatta tiden det skulle ta att få rent. Spy hade inte bara skvätt lite utan vräkt ner i sån fart att det stänkt tillbaka upp på undersidan av båda skrivborden där det hängde i klumpiga droppar, det fanns på stegarna till båda sängarna, på hela tv:n, x-boxet, alla sladdarna, på alla väggar, borta på elementet, på fönsterbrädan och garderobsdörrarna. Det hade till och med skvätt upp på Vildas skrivbord och på allt pyssel som låg utspritt. Som grädde på moset råkade Prinsen tappa ner skålen som var till brädden full med nytt spy så dom små milimetrarna av rummet som inte fått nåt på sig också täcktes in.
Två och en halv timma senare hade jag torkat upp den största delen av pölen på golvet och tagit det värsta på stegarna, Prinsens madrass fick täckas över med ett rent lakan och alla hans sängkläder slängdes i en hög, jag orkade inte mer. Klockan var redan över sex på morgonen och snart skulle Lilla vakna, att skrapa intorkad spy dagen efter kändes inte så hemskt då.
Då alltså.
Att vakna efter alldeles för lite sömn och se förstörelsen i dagsljus var en helt annan sak, att få rent skulle kräva en total sanering på flera timmar, kanske till och med dagar. När jag tittat närmare såg jag att Prinsens byrå inte bara täckts av klumpar och slem utan det hade också letat sig ner i lådorna och på allt som låg där i, det fanns i alla backar med lego, tv-spel och Barbiedockor och mellan väggar och lister.
Jag ska bespara er hur dagen förlöpt, jag tror att ni kan tänka er, men nu är Prinsens säng i containern och han sover på en madrass på golvet.
Vi har efter det här instiftat nya regler för att kräkas i familjen, i vårt nya hus finns nämligen gamla trägolv med springor mellan, så om man känner för att vränga magsäcken får man göra det i täcket. Och har man väl börjat spy får man fortsätta på samma ställe, man får inte rusa runt och tro att det blir bättre om man kommer till toan för det gör man ju inte.
Morgondagen lär spenderas på ungefär samma sätt, halva rummet är nämligen kvar att torka, men å andra sidan får jag ju rensat och packat en hel del. Man får försöka se det positivt.
Silly Lily
Att få hem en bebis till var ju självklart hur roligt som helst, men att den där lilla rosa degen skulle uppgradera vår familj till en helt annan nivå förstod vi inte då, det är först nu vi inser att hon var det bästa vi gjort. Lyckoruset som stormade genom kroppen efter förlossningen lever kvar i oss allihop och livet tycks ha hittat en annan dimension.
Jag trodde inte innan att man kunde få ett bättre liv än det jag hade, två fina och friska barn (dessutom en av varje!) en underbar man och ett bra boende, vi hade fasta jobb och även om vi inte hade mycket pengar så levde vi bra och hade väldigt roligt. Men sen kom Lilla med buller och bång och det var som att uppdatera programvaran i datorn eller telefonen, allting är liksom samma fast mycket bättre, snabbare och finare.
Det går inte en dag utan att jag känner enorm tacksamhet över mitt liv, även om vi bråkar ibland och även om barnen får mig intagen på hispan rätt som det är, dockskåpet är för litet och tvätten ligger i drivor så är mitt liv perfekt. Det finns självklart saker att önska av framtiden men även om ingenting skulle förändras från och med nu så skulla jag kunna gå genom livet utan att ångra en endaste sak och jag skulle vara fullkomligt nöjd med vad jag gjort av mina dagar.
Idag firar vi världens bästa ettåring, den där lilla degen som kan gå, klättra och peka på näsan, som är mer dramatisk än Bette Midler och som kan charma brallorna av Påven.
Grattis Lily! ♥
Grillväder!
En annan sak jag länge tänkt att jag ska lära mig är att grilla, det gör ju folk till höger och vänster och det ser inte alls svårt ut. Hittills har ju antingen Mannen gjort det eller så har jag åkt snålskjuts på grannarna när det vankats grillväder, men snart kommer jag ju stå där själv i en egen trädgård och då vore det på sin plats att kunna själv. Så igår bestämde jag att det var Mannens tur att brottas med hungriga barn, duka bordet och fixa tillbehören medan jag lojt stod vid grillen och vände kycklingfiléer i solen. Själva tändvätske/grillkols/upptändingen lärde jag mig förra veckan så det kapitlet hoppade vi över igår, jag kom ut med färdigmarinerade filéer till en lagom varm grill och sen var det bara att köra. "Idag ska ni få saftig och god kyckling barn!" skröt jag och dissade Mannens brända och torra kyckling som bjöds flitigt förra säsongen.
Efter två minuter brann mina filéer och jag fick panik, jag hade redan vänt dom massor med gånger och ingenstans gick det att sänka temperaturen på grillen, innan dom ens blivit kroppstempererade på insidan var dom svarta på utsidan och Vilda stirrade på mig med fasa. "Mamma, jag gillar inte det där" sa hon och rynkade på näsan åt kolen på gallret.
Jag försökte ursäkta mig med att det inte var så illa för att vara första gången och jag gav även Mannen ett litet erkännande nu när jag insett att det inte var så enkelt att få till den där Morberg-känslan över grillen som jag trott.
Men skam den som ger sig säger jag, innan sommaren är slut ska jag stå där i förkläde med ett glas vitt i handen och flippa burgare, filéer och korvar som värsta BBQ-mästaren.
Ledig? Knappast...
Tack och lov fick Prinsen lov att åka på äventyr med en kompis, buss till Överby och McDonalds helt själv, så jag och flickorna har gjort det bästa för att förgylla dan med lite bakning, pyssel och så var Lilla så snäll och bjöd oss på skrikfest. Snäll tjej det där.
Egentligen känner jag för att börja packa, alla papper är påskrivna nu och allt är grönt inför flytten om sex veckor, men det är väldigt oförenligt med en ettåring. Och faktiskt med Mannen också, han som korades till "Årets golvlist" 2006-2012, han tycker det är onödigt att börja så tidigt. "Det måste ju faktiskt vara beboeligt också" gnäller han när jag föreslår att vi går igenom förrådet eller klädkammaren, men jag väljer att inte lyssna. För en gångs skulle vill jag nog tro att det är jag som är lite mer förankrad i verkligheten, att vänta tills dom sista tre veckorna med att packa ihop, rensa och städa ett hem med tre barn, fritidsaktiviteter, Mannens jobb och dagisstart känns lite overkill.
Nu ringer klockan, syltkakorna är tydligen klara, dags för nästa aktivitet; fika!
Våren är här!
Lilla kollar läget på lekplatsen, nu när man är stor tjej kan man ju gå med gåvagn och greja i sanden.
Hjälp
I år hade vi hoppats på samma sak faktiskt, jag tvättar gärna en maskin träningskläder varje dag bara han har roligt och rör på sig, men dessvärre verkar inte Prinsen tycka samma sak.
Han kommer allt som oftast ihop sig med barnen som är där, känner sig utanför och är lessen varenda gång han kommer därifrån, känns lite som att han är på slagsida med hela livet just nu. Vi försöker få honom att tuffa till sig lite, på rätt sätt, och att kanske inte lägga så mycket vikt vid vad dom andra säger men det är svårt att förstå när man är tio år, antingen blir han för tuff och säger fel grejer eller så drar han sig undan helt och tar en jävla massa skit.
Som förälder är den situationen så mycket jobbigare än man kan föreställa sig, och jag skulle helst följa med honom överallt för att styra upp det jobbiga men det blir ju helt fel. Dels behöver han lära sig hantera det själv och dels blir det bara som en falsk trygghet att ha morsan vid sidan om planen. Och snart lär det ju bli pinsamt också.
Jag vet bara inte hur jag ska hjälpa honom, vi har redan kontakt med kuratorn från skolan eftersom han har så grymt låg självkänsla, vi har provat cd-skivor som ska hjälpa honom tänka mer positivt om sig själv, vi har provat belöningssystem, vi har provat att tvångsmata honom med positiv feedback...
Just nu står vi rövstill. Det lilla vi hinner laga på självkänslan under helgen rivs effektivt ner så fort han lämnar hemmet, ibland räcker det med att nån säger ett ynka litet ord för att han ska börja gråta och han har helt fastnat i ett negativt tänk. Han säger att han är ful, dålig på fotboll,att ingen tycker om honom, att han inte har några vänner, vill inte äta längre, vill inte ens vara med på kort, är livrädd för att lukta illa och kan bara ha vissa kläder på sig.
Alltså, hur långt kan det gå? Vad ska jag göra som förälder? VAD? Hur ska jag kunna hjälpa?
Det måste finnas nån liten endaste människa som har nåt tips?
Flyttlasset är på gång!
Sen kontraktet skrevs har det enda lilla molnet på himlen varit lägenhetsförsäljningen, alla har i alla tider sagt att "ojoj, vad LÄTT det kommer gå att sälja! Det går i ett nafs, svisch svisch bara!"
Eller kanske inte.
Med Saab i graven och flera företag i deras följe var folk tydligen inte gjorda av pengar längre och efter första visningen, då vi trodde halva Trollhättan skulle komma och titta, hade pluttiga åtta pers varit där och inte ett enda bud ramlade in. Jag fick panik. På huskontraktet stod det förvisso att om vi inte skulle få sålt lägenheten skulle köpet gå tillbaka och vi skulle inte får några som helst omkostnader men vid det här laget var ju inte kostnaderna vårt största bekymmer, det var ju att vi inte skulle få flytta till nåt större och finare.
Dom där första dagarna efter den första visningen gick jag i en dimma, hur i hela världen skulle detta gå?
Efter ett par dagar sa mäklaren att vi skulle slå till på en visning till, ytterligare fyra stycken kom och synade alla hörn, och sen kom det; första budet.
Visserligen femtiotusen under utgångspriset men ändå, ett löfte om att vi kanske kanske kunde klara det.
Igår kom ännu en tjej och kollade och ett par timmar senare blev mitt liv helt plötsligt mycket roligare. Tjejen och personen med det liggande budet verkade tävla och innan kvällen var slut hade helt plötsligt budet gått upp över hundra tusen, vinet kom snabbt fram på bordet och vi firade med en familjepizza i goda vänners lag.
Så nu är det bara att börja packa, om en dryg månad bär det av!
Bättre sent än aldrig. Eller?
I eftermiddags körde vi förbi barnens skola, klockan var halv fem och skolgården gapade tom, så när som på en liten tjej som antagligen var på väg hem. Hon hade ryggsäck på och gick mot en av byggnaderna, Vilda följde henne med blicken och konstaterade: "hon kommer verkligen försent."
Tokstädning...
Det lustiga är att huset i fråga är det jag skrev om för ett litet tag sen, det som drogs tillbaka av säljaren då hon inte nöjde sig med det bud vi gav, vi hade ju redan släppt det och gick och väntade på nästa objekt när mäklaren ringde. En förlikning senare sitter vi här, med pennan i högsta hugg för att skaffa oss ett lån på flera miljoner.
Allt gick i en rasande fart, lägenheten skulle fotas och läggas på nätet, mäklaren hade gått en kurs i homestyling och gick fram som en tornado bland alla våra prylar. Bort med den, bort med den och bort med varenda pryl där, chop chop bara och vips såg det riktigt fräscht och snyggt ut i vårt lilla dockskåp. På tre dagar hade lägenheten över sjuhundra träffar på nätet!
Idag är det två dagar kvar till visningen och jag har kraftig ångest, hela klädkammaren är full av lådor som måste bort, två fönster ska pustas, barnens rum är en sanitär olägenhet och tvättkorgen har shanghajat badkaret. Att få något gjort är i stort sett omöjligt, om jag plockar undan och gör fint i ett rum så går Lilla dit i samma ögonblick jag går ut och på en sekund ser det ut som en knarkarkvart igen.
Mamma har lovat att komma och hjälpa mig på onsdag och lika mycket som jag ser fram emot det så fasar jag. Hon är ju så extremt pedantisk att hon skulle kunna få en operationssal att framstå som en soptipp och med tanke på hur lite jag städat dom senaste åren så lär jag få en ordentlig lektion. Och jag kan till viss del hålla med henne, mina köksluckor så ut som fan och när jag tog en stol och dammade av gardinstången förstod jag helt plötsligt varför Vild hade astma, men i ärlighetens namn; det finns väl inget tristare än att städa? Jag har hållt på i flera dagar nu och känner att jag hellre hugger av mig båda benen än fortsätter såhär.
Fast förvisso, att se hur det riktigt skiner om stället gör ju mig ganska glad, och det känns så fräscht när man inte ser en enda fläck fast solen ligger på, så jag måste väl erkänna att det kanske vore läge att göra en rejäl storstädning i alla fall en gång per år. Då kanske man inte heller hade behövt flera dagar på sig för att få rent...
omg!
Är det möjligt?
Ja det är det.
Det är sant.
På tisdag skriver vi kontrakt.
På ett hus.
"Men jag glömde ju kissa!"
Förutom klassikern "glömde kissa", så är en vanlig orsak att komma upp att örhänget ramlat ur. Sådär bara helt magiskt, plopp så föll det ur. Väldigt konstigt. Hon får då en anledning att svänga förbi soffan och ta reda på vad vi ser på, ställa tusen frågor om vad filmen/serien handlar om, inventera godisskålen och berätta hundra saker som hänt i skolan. Sist det här hände pressade jag henne lite och frågade om det verkligen, verkligen inte var så att hon pillade ut det själv? Njaaää... Ja kanske hade det hänt nån enstaka liten gång att hon hade gjort det, och efter det har alla små örhängen konstigt nog suttit kvar.
Ikväll hade hon lurat färdigt.
Lurat färdigt på nästa underliga anledning att titta förbi soffhänget. "Mamma. Mina trosor är borta." säger hon helt allvarligt. Hur dom hunnit "komma bort" under dom tio minuterna hon legat i sängen och försökt sova är ju något av ett mysterium men så var det. Borta.
Tänk om hon tappar trosorna lika lätt om ett par år? Fatta att vi är illa ute, jag kommer väl bli mormor innan jag fyllt 40. Och hur pinsamt blir det inte på föräldramötena? Nä, här får göras en roccad, såhär kan vi inte ha det!
