Vildast i världen

Att tjejer är mer bångstyriga än pojkar är väl allmänt känt, men att det var såhär det var att ha en dotter visste jag inte. Vilda har förstås alltid varit en stark och egen person med en vilja av järn men jag har på nåt sätt alltid lyckats lirka med henne och på så sätt fått henne dit jag vill i alla fall.
Tills nu.
Hon fyller snart fem år och är bäst i världen. Hon kan allt, vet allt och skapar sin egen verklighet och sanning. Hon gör sällan nåt fel som inte går att spåra tillbaka till nån annan och hon har en attityd i stil med en rebellisk tonåring.
Om man mot bättre vetande sätter ner foten och skäller på henne när det blir överjävligt så blir hon dramaqueen nummer ett och visar ett känsloregister utan motstycke. Häromveckan blev hon utskälld i bilen hemma på gården och det slutade med att hon storgråtandes rusade ut ur bilen och skrek att hon minsann inte längre tänkte bo hemma, hon skulle ta sin säng och gå ut i skogen och sova där.
Igår var det nåt annat som inte passade, då knyckte hon på nacken, klämde fram några krokodiltårar och sa med darrig röst att hon inte tänkte se "Idol" med oss på fredag (=veckans höjdpunkt med fredagsmys) utan det fick vi göra själva.
Jag har alltid tittat lite snett på föräldrar som inte säger ifrån ordentligt till sina barn och som låtit dom gapa och skrika hur som helst men den senaste tiden har jag insett att dom antagligen begåvats med små änglar som liknar Vilda. Det är ingen som helst idé att skälla på henne så fort hon sätter igång, dels för att man då inte skulle göra annat men också för att man liksom måste spara på krutet tills hon går över gränsen. Skulle jag skälla i tid och otid skulle hon inte lyssna när jag väl behöver det.
Oftast går det en eller två dagar med hysterifasoner innan måttet är rågat för mig och jag bryter ihop fullständigt och skäller ut henne så öronen fladdrar, då blir hon såklart jättelessen men efter en stund kan vi sätta oss på hennes säng och prata om vad som hänt och vad som blivit fel. Efter kramkalaset blir allt mycket bättre och så kan det gå en hel vecka eller mer innan nästa period av divalater sätter in.


Kommentarer
Postat av: Åke Sjöberg

Som dom visa säger. "Päronet faller sällan långt från äppelträdet." =)

2010-09-28 @ 20:04:22
Postat av: JennyPenny

Men Åke! Nu förstår jag ingenting. Vi får prata om det här imorn.

2010-09-28 @ 20:10:04
URL: http://newsfromthecloset.blogg.se/
Postat av: Eva Sjöberg

Hej, det här är Åkes fru :-)

Har läst lite i bloggen, med stort nöje får jag säga. Det här med att ha en dramaqueen som avkomma... Vår är inte ens tre och redan på väg att bli fullfjädrad. Bäva månne föräldrarna (vi!) för vad som komma skall när trotsåldern sätter in på "riktigt"... Uj, uj, uj.



Man får välja sina strider. Kruxet är att välja vilka strider man ska ta. Börjar ana att man aldrig blir fullärd... Bah!



2010-09-28 @ 20:12:34
Postat av: JennyPenny

Haha! Nä du, det där med "när passar en utskällning bäst?" lär jag aldrig få veta. Lillasyster hade såna här fasoner redan som nyfödd, så fort det inte dög så grät hon hjärtskärande med stora glittrande tårar som rullade nerför kinderna. Och så sägs det att bebisar inte gråter med tårar, pytt!

Er lilla sötnos verkar ha skinn på näsan och visst är det bra i många lägen men hujeda mig vilket tålamod man får ha...

2010-09-28 @ 20:38:23
URL: http://newsfromthecloset.blogg.se/
Postat av: K

att

2010-09-29 @ 00:07:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback