"Inget är som väntans tider" kan en del utbrista med glansiga ögon när man berättar att man väntar smått, men det man borde syfta på med det uttalandet är väntan på det förbannade plusset.
När jag och Mannen försökte få vårt första barn blev allt en enda lång cirkus, vi stod till och med på kö för utredning innan Prinsen äntligen annonserade om att han fanns.
När sen syskonet skulle bli till trodde vi det skulle gå enkelt, vi hade ju redan ett barn så vi visste att det inte var något fel, men tiden bara gick. Efter drygt ett år började vi misströsta och läste på om "sekundär barnlöshet" och allt vad det hette men så en morgon syntes det.
Plusset.
När vi började prata om en liten trea kände vi båda en skräckblandad förtjusning, inte bara inför tanken på tre monster som ska bråka, gråta, få magsjuka, kramas, lekas med, kosta pengar och slå ut tänder utan också frågan om vi orkade göra ett barn till. Skulle vi verkligen orka med många många månader av besvikelse och frustration? Vi hade ju redan dom bästa barnen.
När vi efter en ganska kort tid insåg att vi faktiskt lyckats var vi båda förvånade och överyckliga, jag kunde inte släppa testet med ögonen utan la det på mitt sängbord. Två röda streck lyste från stickan och det var det finaste jag sett, jag vaknade ibland på natten och kände lyckoruset strömma genom kroppen när jag sneglat bort mot sängbordet där testet låg.
Efter sex veckor fanns det något på pappret, något som kunde liknas vid blod. Jag fick panik och ringde både barnmorskan, sjukvårdsupplysningen och gynmottagningen, alla sa samma sak; du kan inte stoppa ett påbörjat missfall.
Det efterlängtade barnet rann alltså ut i toa som vilken annan kroppsvätska som helst, jag hade bara jobbat på mitt nya jobb en vecka och hela livet vändes upp och ned.
Veckorna gick och efter en tid blev jag gravid på nytt, vi vågade knappt tro det och jag kände att det var svårt att hänga med i känslosvallet som belv. Att gå från sorg och besvikelse till glädje och förväntan kändes omöjligt men allteftersom tiden gick blev vi alltmer inställda på att en annan liten bebis skulle komma till oss.
När sex veckor och tre dagar passerat, exakt samma tid som missfallet startade, började det strömma blod igen. En flera veckor lång och rätt smärtsam blödning upplyste mig dagligen om att denna lilla bebis börjat växa nån helt annan stans än där den skulle.
Nu kände vi båda att vi var nära att ge upp, kanske var det att fresta på ödet att försöka igen? Vi lät tiden gå och kroppen läka, skulle vi få ett till barn så fick det komma när det ville. Om det ville.
När jag sen såg dom där två röda strecken igen blev jag både glad och rädd. Jag fick ganska omgående komma och göra ett tidigt ultraljud, en två milimeter stor vit prick i ett svart ägg fanns på skärmen, läkaren sa att det är så livet startar. En hinnsäck. Där den skulle finnas.
Nu var det bara att vänta och se.
För en vecka sen gjordes ett nytt ultraljud och nu hade den lilla vita pricken blivit en böna med ett upp och ett ned, och framförallt; ett alldeles underbart eget litet hjärta som slog för fullt!
Där låg jag med benen i vädret och en jättedildo mellan benen medan Vilda stod bredvid och frågade om det gjorde ont, och aldrig har jag varit lyckligare. Jag kunde inte se mig mätt på det lilla hjärtat som pumpade så duktigt därinne.
Nu är jag i vecka nio och bebisen är stor som en jordgubbe, den kan hicka alldeles själv, har små armar och ben och snart försvinner svansen. Den är beräknad att anlända onsdagen den 23 mars 2011, både Prinsen och Vild har fötts på onsdagar men ingen av dom på utsatt dag så vi får väl se hur det blir med lillasyster/bror.