Idag var jag och Mirna och åt i matsalen, vi har ju inget fint och mysigt litet rum med soffor som cheferna utan vi får snällt dela middagsmat och pinnstolar med galonöverdrag med alla pensionärer och begåvningshandikappade som bor på Område 1.
Då det bara finns sex stycken jättebord med plats för 6-8 personer fick vi knö oss in i hörnet för att få lite privacy, vi hade ju hela PRO som utsikt men kunde i alla fall slippa kisslukten några minuter. Så fort vi satt skeden i maten hör vi den första rosslingen, en seg och slemmig harkling från mannen vid bordet bredvid, han verkar ha lite svårt att få upp klumpen men till slut spottar han i servetten och tittar noga på skatten. Jag och Mirna låtsas som ingenting och försöker svälja spenatsoppan som åker hiss i halsen.
En minut passerar och sen är det dags för en annan bordsgranne, han börjar med en riktig Robert Gustavsson-host och drar sen djupt efter andan och hostar högt och skvättande i minst 20 sekunder innan han halvspyr upp hela härligheten och spottar ut i servetten han med. Vid det här laget har jag redan svalt min soppa flera gånger och börjar känna mig lite yr, Mirna undrar om vi inte skulle kunna hägna in soprummet och sitta där och äta istället för vi vet ju båda två att vi åsnor inte är välkomna till Chefens matsal.
Mitt i detta kaos kommer det in en tant med mer tics än nån annan i hela norra Europa, hon skriker först "Hääj!!" till alla och sätter sig sen och börjar en matprocedur utan dess like. Hon gungar fram och tillbaka på stolen och utstöter massa läten, välter ut glaset, spiller mat och pratar hela tiden med sig själv, ibland ropar hon något till grannen och forsätter sen sitt "Hä! Hä hä! Mmha! Hä!"
Jag och Mirna tar snabbt ett gemensamt beslut att lämna maten och gå, rasten blev inte så fridfull och lugn som vi tänkt oss men när vi passerar Chefens lilla matsal så ser i alla fall hon ut att trivas i sin gröna soffa. Bra, det vore ju synd om hon inte kunde vila lite mellan alla viktiga möten och kafferaster.