För ett par månader sen upptäckte Vilda till sin förtjusning hur en tand var lös, det var knappt att den gick att vicka på men lös var den minsann. Sånt där kan ju ta sin tid så jag förberedde henne på att den kanske inte ens ramlade ut innan sommaren kom men för varje dag blev tanden mer och mer vinglig och även granntanden började släppa och bli lös. Till slut kunde vi inte ens borsta dom där två små grynen och att äta var i stort sett uteslutet eftersom hon hade så ont, och just det där att hon hade så ont tyckte jag var lite konstigt. Visst hade Prinsen också haft ont och jag minns ju själv att det inte var smärtfritt att tappa tänder men så ont att det inte gick att äta?
En kväll fick jag av en slump syn på anledningen till att hon hade så ont, bakom dom två lösa tänderna satt två nya vuxentänder. Klart det kändes när dom pressade sin väg genom tandköttet innan det fanns plats.



Förra veckan var den ena tanden så lös att roten stack ut i botten, den formligen hängde i en slamsa, och skavde sår på Vildas läpp så hon varken kunde prata eller äta stackarn. Vi föreslog flera åtgärder men Vilda slog bakut, ingen fick röra hennes tand, inte ens med mutor kunde den vickas bort utan den hängde där och fladdrade så fort hon andades.
På Valborgsmässoafton var det i alla fall äntligen dags, mitt i en skrattattack sa det bara plopp och så låg den där på golvet och glittrade, "men, min tand?!" ropade Vild alldeles chockad och kände på hålet. Tänk att den äntligen åkte ut, det var knappt så vi kunde tro det vi heller, "nu kan jag äta mamma!" ropade hon "och så slipper jag ha ont!" Vi var lika glada allihop, hela helgen gick hon sen och mallade sig för alla som ville se gluggen och det kommer fortfarande glädjeyttringar nu en vecka senare, "åh jag är så glad för min tand!" säger hon och visar tänderna framför spegeln.