Förra helgen firade vi Prinsens nioårsdag, ett ganska stillsamt event med korv och bröd, kaffe och kaka. Som vanligt föregicks kalaset av några dagars traditionellt kalasgräl mellan mig och Mannen, ett mer eller mindre stort bråk som inträffar veckan innan alla våra kalas utom ett; mitt. Då får jag nämligen bestämma helt själv och har veto gällande allt. Tre, och snart fyra, andra högtidsdagar gapas det våldsamt här hemma och det allra värsta är att det uteslutande är Mannen som vinner.
Det som diskuteras är huruvida det ska bjudas på mat eller inte. Jag säger alltid nej, nej och åter nej, har vi knappt så det räcker att överleva månaden så är det obegripligt att bjuda tjugofem personer på mat medan Mannen tycker att det är som att komma naken att inte servera mer än fika. Ett av hans stående argument är att "det finns gäster som åker långt och som kommer vara hungriga", och med det antar jag att han menar sin bror med familj som åker från Göteborg. En knapp timma i bil och minst tre snabbmatskedjor längs vägen är inte "långväga gäster" försöker jag men Mannen är obeveklig, ska vi ha kalas så ska det bjudas på mat.
Det är inte det att jag inte VILL, det är bara det att dom senaste åren har vi haft en rätt knaper ekonomi, Mannen har ju som bekant studerat och nu är jag ju mammaledig vilket inte heller få miljonerna att trilla in på kontot, och förutom eventuell mat och fika så ska det ju köpas presenter också.
En enda gång har jag vunnit bråket, det sved i Mannen att skicka mass-sms med inbjudan och bara skriva "fika" men jag var nöjd. Ända tills gästerna anlände.
Dom enda som inte räknat med mat var mina föräldrar som i stort sett tycker vi skulle kunna ha kalas utan något alls att bjuda på eftersom det är så dyrt, alla andra var hungriga och såg fram emot den goda maten dom strax skulle få. Pinsamheten visste inga gränser och några valde att åka en sväng förbi pizzerian eftersom hungriga barn i kombination med fem sorters kakor inte är en hit.
Jag rodnade ända ut i hårrötterna och i ögonvrån såg jag hur Mannen njöt av mitt nederlag.
Efter den gången har vi nått en slags kompromiss, vi bjuder på nåt lättare som till exempel korv med bröd, och köper lite mindre kakor, en sak som innebär att båda är halvnöjda. Tyvärr verkar detta sitta djupt rotat i oss, det där med kalasgrälen, för vi var ändå tvungna att tjafsa förra veckan, jag ville fortfarande inte bjuda på nåt och fick verkligen svälja flera gånger för att gå med på korv med bröd. Kanske har vi kommit ur det om några år, eller så har vi kommit på grönare kvist och kan slå på stort utan att behöva maxa kreditkortet resten av månaden.