Häromdan var vi och tog passkort på Lillasyster, en sak som inte alls var så enkel som man kunnat tro. Det var inte bara att knäppa en bild när hon inte sover utan hon var tvungen att kolla in i kameran och ha huvudet rakt fram, vi kämpade med skramlande nycklar och fjantiga röster men Lily var svårflörtad. Efter ett par kassa bilder fick vi muta den utsvultna damen med fingrarna tills tanten i luckan ställt in färdigt och stod beredd med avtryckarfingret i högsta hugg.
När vi till slut fått ett bra kort skulle alla uppgifter in också, kön, födelsedata och sånt och hör och häpna; även längd. Mycket konstigt måste jag säga, Lily lär ju vara flera centimeter längre redan när passet hämtas ut. Jag gissade i alla fall på 56 cm och tyckte jag tog i, hon var ju 52 när hon föddes.
Lite senare samma dag var vi hos Kerstin på bvc för kontroll och insåg då att jag ljugit friskt mitt i polishuset, Lillasyster är redan 59 cm lång och väger 5540 g. Undrar vad jag har i tuttarna egentligen, anabola?
På hemvägen funderade jag på hur hon skulle se ut om ett par år, kanske som Michelingubben eller Buddha? Jag såg framför mig hur hon vaggade bakom dom andra barnen på skolgården och hur Se & Hör ringde för en kommentar till dokumentären "För fet för lek", men när jag kommit hem kollade jag Vildas lilla bok och hon hade minsann vägt ännu mer till samma längd vid exakt samma tid.
Jag är ju förstås jätteglad att det finns ett överflöd av mat, hon blir ju mätt och sover gott på natten och är så nöjd i största allmänhet, en lättare och gladare bebis finns nog inte. Det enda som finns att önska är att hon snart sover över nattmålet, hon äter vanligtvis vid 21 och somnar sen som en stock fram tills tre-fyra då det är dags igen, visserligen somnar hon om igen efteråt men det är ju ändå ungefär en timma jag är vaken och den hade varit skönt att få tillbaka.



Goa kinder får man av all god mat.



När man är så här stor kan man bjuda på några fina leenden också.