Skönt, lilla Vild skålade in det nya året med halsont och feber, precis vad vi behövde.
Redan igår förmiddags kände jag på mig att det var på väg, det kröp sådär som det bara kan i mammaintuitionen och andedräkten bekräftade mina farhågor. "Nu kommer den snart" väste jag till Mannen "febern!"
Men hela dagen passerade utan minsta temepraturstegring och jag började tvivla på min hittills ofelbara sjukdomsföraning, det enda som avslöjade henne var den där något bleka uppsynen och en liten röd kant i ögonen. Jag fortsatte tempa och lukta i munnen på ett nästan manikst vis och gick runt och mantrade "jag looovar, den kommer. Vänta bara."
En kvart innan vi skulle åka till stora nyårsbalunset inne i stan gick alla farhågor i uppfyllelse, hettan på Vilds rygg var omisskännligt febervärme. Det allra värsta är att jag för en sekund i detta läget blev glad, jag ropade "jag visste det!!!" och gjorde segergester, Mannen stirrade på mig - med all rätt - som om jag var från vettet. Nej, självklart var det inte alls det minsta bra att Vild var på väg att bli sjuk i-g-e-n och givetvis var jag inte speciellt glad över att ha haft rätt, på nyår ska man inte ligga hemma och vara dålig och särskilt inte om man är bjuden på stor fest med massa andra barn.
Vi gav Vilda Alvedon och hoppades att den där sista lilla tiondelsgraden upp till officiell feber inte skulle visa sig och åkte iväg, kvällen gick som planerat och Vild var pigg som mört. Inte förrän vid halv två då vi satte oss i bilen för att åka hem visade hon minsta tecken på att vara dålig, tyvärr slog det då till med full kraft och hon gick i däck totalt. Det vita ansiktet, den igensvullna halsen och en brännande panna skvallrade om ä-n-n-u en halsfluss så det blir väl till att spendera dagen på jourcentralen. Skulle tro att dom nu vill ta bort nötterna därinne så hon slipper mer bekymmer.