Tro det eller ej kära vänner men jag har hittat ut, dimman har lättat och jag kan se lite ljus i hormontunneln.
Efter en helg långt nere på botten med massa tårar, gap och skrik släppte babybluesen greppet och jag återfick medvetandet nån gång under söndagkvällen. Det är svårt att förklara för nån som inte upplevt det själv hur man känner sig, det syns ju inte på utsidan direkt, men för mig känns hela hjärnan som äpplemos. Jag får svårt att sortera alla intryck och vill bara vara ensam med bebisen, alla ljud känns som knivar inne i huvudet och minsta motgång får mig att tappa besinningen och bete mig som om livet är slut.
Som tur är har jag världens bästa man som står där som en fyr mitt i stormen, han räddar mig från barnen, barnen från mig, sköter all markservice och håller hemmet på topp, är lyhörd för minsta önskan från mig och gör allt för sin minsta lilla flicka som redan är störkär i pappa. Han borde få nåt slags pris för att han är så fin.
Lillasyster är bara nio dagar gammal men det känns redan som om hon alltid funnits, jag kan knappt minnas hur det var att ha henne i magen. Eller jo, jag minns väldigt väl hur tungt det var och hur trött jag var på att vara gravid, när vi väl kom fram till den 27 mars och inget hade hänt var jag på vippen att ta in på klinik. Hur kunde det vara möjligt att jag som varit så tålmodig och duktig ända fram till utsatt dag skulle få vänta ännu mer?
Klockan fem morgonen efter vaknade jag av värkarna, först kom dom med tio-femton minuters mellanrum och var rätt svaga men sen gick allt blixtsnabbt. Mannen gick i alla fall till jobbet, Prinsen skickades till skolan och jag var till och med på väg till bilen med Vild men insåg att det aldrig skulle gå, klockan var åtta och jag hade en minut mellan värkarna som nästan fick mig att tappa andan. Vild fick ringa Mannen som kom med tjänstebilen och körde henne till dagis, sen skulle han vidare på en trafikolycka sa han.
??
Han hade fått tilt i hela hjärnan och jag var tvungen att förklara med stora bokstäver att jag kände krystvärkar där jag stod i duschen, det var nu eller så skulle hon födas i badkaret.
Klockan halv tio skrevs vi in på det sista rummet på förlossningen, "nu är det intagningsstopp" berättade barnmorskan glatt och vi var evigt tacksamma att slippa åka till Borås eller Skövde.
Två och en halv timma senare anlände den hett efterlängtade lillasystern med ansiktet upp, precis som storasyster, och rummet blev som en kokong av lycka. Solen sken in genom fönstren, barnmorskorna och undersköterskan skojade och pratade och jag och Mannen kunde knappt hålla oss för skratt. Kunde livet vara så här bra? Hur lycklig fick man egentligen bli innan det blev olagligt?
Tänk att vi fått tre friska och vackra barn!
Ett par timmar senare fick syskonen träffas för första gången, när barnen fick syn på mig i korridoren med Lily på armen såg jag både tvekan och glädje i ögonen på dom. Jag undrar om nån av dom egentligen trott att det skulle komma ut en bebis till slut efter all väntan, att hon verkligen var vår.
Vi åkte hem redan dagen därpå, att spendera flera dagar med vaggande nyförlösta på en överfull BB-avdelning var inget som lockade, så Lily var inte mer än 25-30 timmar när hon fick sin första pizzabit tappad på sig.
Vardagen har inte riktigt hittat hit än, Mannen är ledig ytterligare en och en halv vecka och jag prisar Gud att vi bor i ett land där jämställdheten är en het potatis för utan honom skulle vi gå under. Dagarna bara går, mellan amningar och mat hinner vi ibland med att gå ut på gården och få lite luft och även om det är otroligt behagligt att bara slappa så ska det bli skönt när vi får lite mer rutiner. Nätterna går över förväntan, nu är hon ju bara nio dagar som sagt och mycket kan hända, men dom senaste fyra nätterna har hon sovit mellan fem och sex timmar i sin egen säng.
För tillfället sover hon i sin vagn och jag ska passa på att duscha av storasyster innan matluren går igång, förhopnningsvis finns det ett par minuter till bloggen snart igen.