Enligt Mannen är jag nu officiellt tråkigare än hans gamla fysiklärare från mellanstadiet.
Jag hasar mest runt och suckar, orkar ingenting efter klockan sex på eftermiddagen, går och lägger mig vid nio och somnar då på stört. I lördags kröp jag upp i soffan och tänkte för en gångs skull få se båda "Simpsons"-avsnitten mellan halv sju och halv åtta, i första reklampausen somnade jag och vaknade inte förrän niofilmen startade. Det var bara att gilla läget, krypa ner i sängen och släcka lampan.
Barnmorskan säger att jag måste ta järntabletter eftersom jag har järnbrist och därför är så trött men då blir ju magen helt ras och så kan jag inte skita på flera dagar. Jag är ju hellre trött än fullproppad med bajs liksom.
När könet på bebisen kommer upp så är både jag och Mannen säkra på att det är en liten tjej därinne, jag för att jag bara är det och Mannen för att jag är så arg. Han gnäller om att jag minsann var lika folkilsk när Vild låg i magen, idag sa han att han riktigt kan längta efter att jag ska få mens igen, för "då blir det i alla fall lite berg-och-dalbana i humöret igen." Jag frågade vad i helvete han menade med det, mitt humör är väl för fan ingen berg-och-dalbana?!
"Nä det är ju precis det..." suckade han uppgivet.
Så jävla otrevlig.