Inne i magen är det nu full aktivitet. Ända sen jag kände första sprattlet har jag blivit mer uppmärksam på vad som är vad av alla rörelser därinne och inser nu att det jag trott varit min stenhårda järntablettsmage antagligen varit Lilla bebis som snurrat.
Varje gång dom första små buffarna för dagen kommer blir jag lika överraskad, "jajustja, jag är ju med barn!" och så blir det ett litet skimmer över stunden.
Som vi längtade efter det där strecket på stickan i våras och somras, det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte, drömde och undrade när det skulle bli. När det väl fanns två streck där så blev vi förstås överlyckliga men det var ju också det enda beviset för att det fanns någon därinne. Jag har haft svårt att tro att det verkligen varit sant och inget jag inbillat mig, trots att jag med egna ögon sett det lilla hjärtat slå.
Nu när det stökar och bökar därinne blir det klarare och klarare för mig, det bor någon där. Någon som lever.
Och det känns hur konstigt som helst, det är knappt jag kan tro det nu istället, att det som rör sig ska bli en unge lika fin som Prinsen och Vild.