Det årliga Lisebergsbesöket är härmed avklarat, tanken var väl förstås att det skulle ha gjorts redan i somras men det var än det ena och än det andra som kom i vägen. Förra veckan insåg jag med bestörtning att nöjesparkens dagar faktiskt var räknade, nästa helg stänger dom, och fick panik. Denna helgen är min jobbhelg och nästa är Mannens så det såg rätt mörkt ut ett tag, men efter några bra mutor gick min gruppledare med på min semester.
Planen var att åka direkt efter Prinsens fotbollsavslutning igår morse, men när vi stod där och hejade på i stafetten började Mannen gnälla om ont i magen och illamående och gick hem. "Så länge det inte är magsjuka ska det nog gå..." tänkte jag och bad en stilla bön.
Prinsen hade ju med råge ÄNTLIGEN nått upp till dom åtråvärda 140 centimetrarna och var därmed berättigad till alla attraktioner på hela Liseberg, Mannen skulle vara min stand-in eftersom jag inte kan åka nåt i år så utan honom bleknade besöket.
När Prinsens fotboll officiellt avslutats för säsongen gick vi hem, jag skissade på reservplaner i huvudet men hoppades innerligt att ingen skulle behövas. Åsynen av Mannen liggandes i sängen, blek och vimmelkantig, slog hål på alla tankar om en lyckad dag.
Prinsen grät, Mannen hulkade och jag svettades, hur skulle det här lösas? På söndagen var två kalas inplanerade så en snabb ändring av dag var uteslutet. Jag kunde inte under några omständigheter åka nåt alls hur gärna jag än ville och att låta Prinsen sätta sig i Nedsläppet själv skulle inte vara en bra idé. Få av Prinsens kompisar hade längden och dom som hade den hade inte modet.
Om inte...
Ett telefonsamtal senare var problemet löst. Grannens dotter, Prinsens bundsförvant sen treårsåldern, hade inte bara längd och mod utan också jättelust att åka med!
Tjugo minuter senare hade Mannen tagit en halv deciliter Novalucid och vi packade in oss i bilen, baksätet sjungades av yr glädje och framsätet med fingrarna korsade för att Mannen skulle klara Lisebergsbanan med Vilda åtminstone en gång.