Kära vänner, jag är inte död! Det har annars varit lätt att dra den slutsatsen om man sett mig på bygden dom senaste veckorna, nej bloggfrånvaron har snarare berott på ett elakt virus som hittat in i min gamla harv och att Mannens state-of-the-art-maskin inte gått att starta.
Men NU! Nu är jag tillbaka!
Att man kunnat tro att mitt liv tagit slut om man sett mig kan förklaras med att jag genomlidit ett mindre helvete, ända sen den sjätte graviditetsveckan avslutades har ett överjävligt illamående hållit mig fången. Jag har inte ens kunnat sova på nätterna på grund av sjögången inne i skallen, det har varit som att gå med ett ständigt bakrus där allt liksom flyter ihop till en enda sörja.
I måndags gick jag till vårdcentralen för att få nån stark och bra tablettt utskriven, det fick jag. Den var så stark och bra att hela hjärnan kolade, jag gick som i ett töcken och mådde om möjligt ännu sämre, jag kunde bara ligga ner på soffan och inte röra huvudet det minsta.
Nu har jag varit helt clean i två dagar och känner mig nästan pigg, jag kan leva som vanligt och har till och med friskskrivit mig till jobbet. Jag kan äta en del vanlig mat, det får förstås inte gå mer än två timmar mellan varje måltid men håller jag bara blodsockret på en jämn nivå så känner jag mig nästan som vanligt.
Aldrig mer ska jag skratta rått åt en havande stackare som beklagar sig, jag ska lämna mitt djupaste deltagande och överlämna ett paket Saltiner.