Peppar peppar ta i trä, alla barn är friska och ska deltaga i skolverksamhet i morgon! Praise the lord! Vilda fick smygstarta dagis idag eftersom jag hade ett möte på jobbet och jag kände när jag kom in i tamburen att jag inte varit där på säkert fyra fem veckor.
Idag gjorde jag återigen bort mig på Josefins kalas, det var uppdukat runt det lilla vita bordet och enligt Vilda kunde man inte dröja med den stora festen tills jag betalat räkningarna eftersom "alla gästerna redan kommit". Jag slog mig ner mellan mormor och farfar och började fråga Vilda om Josefins pappa, alltså Vildas man, vad jobbade han med till exempel? Jaa, svarade Vilda svävande, han jobbade mycket och körde bil men mer specificerat än så blev det inte.
Jag frågade då hur han såg ut och vad han hette och här började det bubbla i mig, jag kände hur skrattet höll på att kväva mig och ångrade att jag fortsatt min frågesport. Vilda svarade att han hette Martin precis som hennes pappa och att han hade brunt hår och svart ansikte och nu kunde jag inte hålla det inne längre, jag fullständigt exploderade av gapskratt. Tårarna sprutade och jag fick gömma ansiktet i händerna för att slippa se Vilda och hennes helt klart förnärmade blick, hon såg ut ungefär som om jag inte var riktigt klok. Eller som att jag reagerat på samma vis efter att ha frågat en kompis samma sak, "va fan håller du på med?!"
Egentligen var det inget som var så fruktansvärt roligt men det bara tog över och jag kunde inte kontrollera mig, stackars Vilda förstod ingenting. Antagligen blir jag aldrig mer inbjuden, hon sa nämligen idag att jag inte skulle säga "tack för inbjudan" till henne eftersom det var Josefin som bjudit in.