"Snart flyttar dom, snart flyttar dom..."

Idag har jag varit hos bebisarna på BB och jobbat, så härligt att få se början av livet som omväxling. Den ständiga frågan man får av mammorna är "när får man åka hem?" och om nåt skulle förstöra planerna på hemgången (ex gul bebis, dålig amning eller temp på barn/ mamma) är livet nästan slut.
Jag tycker dom skulle passa på att njuta lite när dom ändå kan, maten serveras tre gånger om dagen, fika, mellanmål och ingen disk, ingen tvätt, inget städ och inga andra måsten som hänger över en. Min fråga när jag checkade in efter lilla Vild var "hur länge får man stanna?", jag hade ingen som helst lust att åka hem till en överaktiv treåring och massa folk som skulle komma och hälsa på.
Nu tog det ju ändå inte mer än två timmar i lägenheten innan jag vandrade runt som en levande död med gråtröda ögon, håret på ända och drivor av tvätt och leksaker runt fötterna, Prinsen gjorde sitt bästa för att gå mig på nerverna och som spiken i kistan stod katten och skrek så fort man tittade på honom. Inom loppet av en vecka led både Martin och Prinsen av så svår närhetstörst att dom nästan inte kunde leva, så fort jag lagt ner Vild och äntligen fick min kropp för mig själv satt en av dom, eller båda, som klistrade i mina armar.
Första tiden var helt sjukt jobbig, ute öste snön ner och temperaturen närmade sig -10 varje dag, Prinsen studsade mellan väggarna och ville leka/ ut och åka bob/ bli torkad/ äta/ ha hjälp med kläderna eller ha övrig uppmärksamhet och lilla fröken Vild pep så fort hon inte var i min famn. Att "bara sticka ut en snabbis till backen" var inte att tänka på, jag hade brutalt avslag (blodblandat klet som kommer ut efter förlossning) och apont i stygnen vilket medförde att jag enbart kunde pinka i duschen och var dessutom livrädd för mjölkstockning så det blev till att bunkra upp med filmer, spel och tidningar. Nu när jag tänker på det undrar jag  hur jag ens överlevde.
Då tänkte jag nog mest att det skulle bli enklare så fort dom blev större men nu är det ju värre än nånsin, dom slåss och bråkar 97% av all vaken tid, resterande tid har dom mat i munnen och kan inte prata men då gör dom istället fula miner till varandra, härligt. "Dom kommer vara så fina vänner när dom är vuxna" tröstar mamma, snällt men det är ju för fan femton år kvar, jag kommer bli alkis innan dess.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback