För ett par år sen köpte jag en gigantisk julstjärna på Åhléns, den var verkligen helt sjukt stor och Martin slog bakut med en gång. "Men HERREGUUUD! Ska vi ha den i fönstret?? Folk kommer ju tro vi är dumma i huvudet!" lät det och första julen genomled han med avsky i blicken.
Året därefter hade han mjuknat, nu var stjärnan (som upptog nästan hela vardagsrumsfönstret) helt plötsligt rätt snygg och ett måste i julfirandet. Det riktigt strålade om vårt fönster och vägbeskrivningar var överflödiga, stjärnan syntes flera kilometer.
År nummer tre kom och gick men efter den här julen fick stjärnan hänga kvar, en protest från min sida eftersom jag ville ha nya lampor. Månader passerade men det hann bli påsk innan nya lampinköp tilläts och jag kan säga att lika mycket som jag älskade min jättestjärna första året hatade jag den nu, aldrig mer skulle den komma upp.
Nu har det gått ett par år sen jag såg den sist, den åkte i soporna efter påskincidentet, och jag har börjat inse vilket misstag det var att slänga den. Ingenstans finns en liknande, stor och rund och mjuk, nu finns bara små smala stjärnor med långa armar och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att samhällets idealpress till och med påverkat julstjärnorna.
Idag har jag letat igenom fem olika butiker men allt som fanns var fula och konstiga plastsaker och jag hade sånär gett upp när jag återigen hamnade på Åhléns. Där, mitt i gången, hängde den! Fin, ganska rund, stor och vit och helt perfekt! Nu pryder den sovrumsfönstret och jag är så nöjd, det går knappt att se ut men man ser ju stjärnan och det räcker.