I min familj ingår en 2,5-åring, hon är söt som socker och världsbäst men tyvärr får hon mig att bli helt kass i nerverna. Det går inte att göra en enda sak normalt med henne i släptåg, jag börjar tro att hon är född bakom ett hästarsle i en ladugård med tanke på hur hon uppför sig.
Idag skulle vi in på H&M och köpa ett par leggings, en sak som borde ta ungefär fem minuter, med Vilda tar det en kvart. Tio av dom minuterna spenderar hon i en hög mitt på golvet på barnavdelningen vilt skrikandes eftersom jag med våld lyft ner henne från ett skyltbord där hon stått och dansat med dockorna. Till slut fanns ingen annan utväg än att trycka ner henne i vagnen och sätta fast selen, Vilda blev ännu argare och skrek "dumma mamma äähäää!! Dumma mamma! Buääää!!!" i högan sky och på så vis köade vi, betalade och gick ut.
När hon lugnat ner sig skulle vi gå över och äta på Max, en sak som dom flesta ungar av idag tycker är en belöning och inget som brukar vara något som helst problem. Dom flesta normala barn.
Vilda skrek och gapade hela måltiden igenom, det var "baaaajs!!", "blääblääbläpruttfis!" och diverse nyskrivna verser på alla barnvisor som existerar, jag och Prinsen genomled tjugo minuter med plågan och folks ilskna blickar innan vi slängde maten och gick.
Ett par gånger har jag försökt prata allvar med henne, frågat henne varför hon inte kan tänka sig att lyssna eller göra som jag säger, det är ju pedagogiskt och jag hade väl nån förhoppning om att vi skulle mötas och allt skulle bli lättare. Vilda lyssnade noga, såg mig i ögonen och sa "men mamma, jag vill ju göra som JAG vill."