Jag kan inte lämna Prinsen ensam i en minut, han blir helt galen av oro och måste veta exakt vart jag ska, när jag kommer tillbaka och om jag kommer synas. Ibland försöker jag få honom att stanna i bilen om jag till exempel ska in och snabbhandla på Jätten, att ta med sig Vilda in i en affär är ju som att skriva under sin egen dödsdom så allt vore så praktiskt om han kunde stanna med henne men icke.
Att förhandla med honom tar oftast längre tid än att genomleva helvetet med Vilda så jag brukar ge upp rätt omgående men nån gång då och då får jag för mig att göra en ny satsning.
Sist det hände var när jag skulle köpa snus till Martin, jag peppade och mutade hela vägen till Jätten och efter många om och men gick han mycket motvilligt med på att sitta kvar och lyssna på radion.
Jag rusade genom kassorna och var ute igen på fyra minuter. På den tiden har Prinsen fått spader och skaffat sig en egen liten räddningsstyrka bestående av en tjock tant med världens största godispåse. Han lipar om att jag har svimmat inne i butiken och vill att tanten ska gå in och leta, kanske skulle vi ringa polisen?
Jag försökte le lite överslätande och förklarade att jag inte varit borta mer än max fem minuter men tanten hade köpt Prinsen sobstory och gav mig onda ögat, "jasså, fem minuter säger du?" gnällde hon och tryckte in mer engelsk konfekt i munnen på min dramaqueen. "Vi får goodis!" jublade Vilda och tuggade vilt, alla tårar var som bortblåsta, nu var det minsann ingen som var lessen.
När tjocka tanten väl rultat iväg till sin bil hade jag ett terapeutiskt samtal med min son, så farligt kunde det inte ha varit och man kan absolut inte gå runt och säga att jag svimmat eller är sjuk, då blir ju folk jätteoroliga. Prinsen snörvlade och kved fram "jag vill ha mer godis." med sin ynkligaste röst.