Jag har sagt det förut men måste ändå få upprepa mig lite, tänk hur livet förändras! För tio år sen (nja, nio och ett halvt år sen) satt jag på en buss på väg hem från Prag, jag var totally heartbroken som man säger eftersom jag lämnat en stor kärlek och kunde inte riktigt förstå hur jag skulle kunna leva vidare. Jag hade precis spenderat ett och ett halvt år i Det Förlovade Landet (usa) där jag rest, festat och passat barn, jobberbjudandena haglade inte direkt över mig men med stor energi lyckades jag skrapa ihop till ett par ströjobb. Restarmen värkte ju såklart, "vart som helst i världen bara jag slipper stanna i den här tråkiga bonnhålan" var mitt ledord när jag hoppade på en utbildning som lovade guld och gröna skogar, när man avslutat den åtta veckor långa kursen var man garanterad jobb nånstans i Europa. Jag ville till Italien så jag läste italienska som extraval utöver företagsekonomin, svenskan och friskvården som ingick och träffade massor med trevliga vänner.
Ett par tjejer umgicks jag särskilt med, dom hette Sofia båda två och vi gjorde allt tillsammans både i "skolan" och på fritiden. Den ena Sofian - vi kan för enkelhetens skull kalla henne Sofia1 - bodde med sin pojkvän i en fyra mitt i stan, han delade lägenhet med en kompis och det var i den lägenheten vi en dag bestämde oss för att göra makeover på varandra. Sofia1, Sofia2, jag och en annan tjej belamrade bordet med smink, hårrullar och kläder och skulle precis inleda tramskvällen när vi insåg att det faktiskt krävdes vin också.
Praktiskt nog låg lägenheten mitt över gatan från systembolaget så jag sprang ner i bara tröjan, tio minuter senare var jag tillbaka men ytterdörren hade gått i lås så jag fick knacka på, när den öppnades gick jag bara in och sa "Hej, det är jag!" och såg först då att det var en totalt främmande människa som stod framför mig.
Det var Sofia1's killes lägenhetskompis (hängde ni med?) som kommit hem från jobbet när jag varit på systemet och nu fick vi reda upp hela situationen för honom, han var i tjugoårsåldern, rätt snygg och fick mig direkt att skratta. Under kvällens gång möttes våra blickar många gånger och när det var dags för mig att åka hem frågade han om jag inte skulle stanna ändå? Han hade ju en dubbelsäng...
För en gångs skull tackade jag nej till ett övernattningserbjudande och gick ut till mamma som hämtade mig, jag bodde ju hemma då jag endast varit i Sverige en månad.
Dagen efter frågade jag ut Sofia1 om killen, vem var han? Hur gammal var han? Hade han frågat om mig? Ville han ses? Ja, det ville han, han hade minsann frågat Sofia1 precis samma saker efter att jag gått och vi sågs igen på torsdagen då vi gick till KK's allihop.
Den här natten kunde jag inte tacka nej, jag gick med pojken hem. Två dagar senare kom jag hem till mamma med tvätten, packade en ny väska och meddelade min nya adress.
Nu har det gått tio år, jag ligger här i sängen med ett barn bredvid mig, i rummet intill sover en liten till och på hyllan snett ovanför står bröllopskortet.
Hade nån berättat det för mig den där tisdagen, att det var Martin jag skulle gifta mig med, som skulle vara den som var pappa till mina barn, att vi skulle dela livet... Eller hur! Jag skulle ju till Italien.