Örongodis

Barnen har fått tag på en xylofon. Min hjärna är överansträngd och öronen blöder av det skärande ljudet från helvetesmaskinen. Det var egentligen Vild som fick den av farmor och farfar (tack för det, jag packar ner den när barnen kommer 3/5) men den har legat i en hylla jättelänge så för ett tag sen gav den till Busbebisen. Puddingen blev hemskt glad.
Dessvärre gick inte min plan som planerat, Bus var alldeles för liten för att fatta och Puddingen insåg vilket oväsen som komma skulle om apparaten stannade så hon gav tillbaka den.
Av nån anledning förstod då barnen Svenson vilken toppleksak som hamnat i deras händer och har spelat oupphörligen sen dess. Dag ut och dag in, timme ut och timme in med detta olidliga plinkande på xylofonjäveln, det är tappra försök till Blinka lilla stjärna där första strofen spelas hundratals gånger och Vilds ackompanjemang med en helt annan låt och melodi.
Frunktansvärt. Idag införde jag två regler; 1, xylofonen stannar i rummet och 2, man spelar varannan gång. Inte alldeles bredvid mig i köket och samtidigt så en slår den andra hårt på fingrarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback