Jag har tränat tre gånger i veckan i en hel månads tid nu, vad har hänt? Ingenting. Verkligen motiverande att fortsätta, när jag vägde mig igår hade jag till och med gått upp 700g så nu väger jag mer än jag gjorde innan jag började gå ner i vikt. Hur går det ihop? Kom nu inte och säg att jag inte ska luras av vågen och mäta mig i stället för det har jag gjort det med och inte ens en liten milimeter av min tjocka kropp har försvunnit, fläsket sitter som berget.
Idag på lunchen hände en intressant och (vilket jag hört) en svensk sak; jag brukar ibland gå till matsalen och äta, jag lånar senaste numret av Allers av en boende och smyger längst ner i hörnet av matsalen för att få vara ifred. Bordet jag brukar välja står lämpligt placerat bakom en spaljé med fejkblommor så man får alltid sitta helt ostörd och det är precis det jag vill, jag är i grund och botten en ensamvarg och behöver få en stund på en man hand nån gång då och då.
Hur som helst, idag när jag satt där och läste nåt hemma-hos-repotage och slabbade i mig min ärtsoppa fick jag sällskap. Helt plötsligt när jag tittade upp så satt en vilt främmande människa mitt emot mig! En sjuksköterska som jag aldrig stött på tidigare och som möjligen kan ha varit inhyrd satt där och babblade om hur kallt det var och hur god soppan var och blahablaha. Jag konverserade artigt och återgick strax till mitt repotage, herregud, såg inte människan att jag var totalt ointresserad av sällskap?! Jag lusläste vartenda ord, hon skulle minsann inte få störa min enda stund på hela dagen i lugn och ro.
Efter ett par minuter tyckte jag faktiskt lite synd om henne, hon kanske inte kände nån annan på hela området, alla andra sjuksköterskor brukade ju gå och äta ihop och sitta och flamsa vid ett enda stort bord. Och jag bara struntade i henne, vad skulle hon tycka om vårt område? Bäst att vara lite trevlilg, bättre sent än aldrig säger dom ju, så vi började småprata lite.
En minut senare hördes det; stojet och tramset som från en hop fjantiga tonårsflickor. Jag insåg att den här lilla damen jag språkade med alldeles strax skulle dra enorm uppmärksamhet till sig. Fyra stycken andra sjuksköterskor virvlade in i matsalen och störde varenda gäst som liksom jag hade suttit i total harmoni för en sekund sen. Mycket riktigt, alla fyra kom fram till vårt bord - som för övrigt var ett litet bord för fyra - och gnällde om hur dom skulle reservera "sitt" stora bord för så här kunde dom minsann inte ha det! Att dom - sjuksköterskorna - skulle få sitta sin rasttimme på olika ställen var väl ändå helt otänkbart?!
Dom två som fick plats satte sig och dom andra två tittade på mig, om jag bara gick så skulle dom kunna knö ihop sig med en man på änden...
Jag ursäktade mig snabbt trots att min rast inte var slut och jag egentligen längtade efter en kopp kaffe också.
Vi simpla åsnor som arbetar som undersköterskor har en halvtimmas rast, vi kan aldrig gå ihop då det inte finns tillräckligt med personal och i vårt personalrum finns bara plats för fyra.
Men vi kanske kan söka audiens och få lov att dinera med Det Fina Folket bara vi lovar att sköta oss?