Så fort den här familjen ska göra en helt vanlig sak som andra familjer gör utan minsta problem så går saker käpprätt åt helvete. Idag var det dags för storhandling, inte bästa tänkbara dagen då barnen väcktes klockan kvart i sex och spenderade hela dagen på dagis men vad ska man göra när kylen ekar? Vi började fint med Max, tänkte att om alla är mätta och glada så kommer detta gå smärtfritt. Eller inte.
Allt gick som smort i en halvtimme ungfefär, sen kom Martin på att han hade en tid på gymmet och lämnade mig ensam med halvfull matvagn och två skrikiga barn mitt tvättmedelsgången. "Ni kan väl handla färdigt så kommer jag och hämtar er vid sju?" sa han och försvann. Med plånboken.
Jag mutade Prinsen med tio kronor om han hjälpte mig, tryckte ner Sessan i kundvagnen och irrade sen runt det nymöblerade Ica med inköpslistan i högsta hugg, vi brukar alltid handla på Willys och skriver då listan enligt hur affären är upplagd men idag var vi på Ica Maxi och förvirringen var total.
När vi klarat av hälften kände jag det. Först ignorerade jag det och låtsades som ingenting, det gick sådär. Fem minuter senare höll jag på att skita på mig.
Jag nödlögnade i kassan och sa att Sessan var tvungen att bajsa, ställde vagnen åt sidan och sprang, insåg att det behövdes fem kronor för att komma in, vände om, hämtade Sessan som vänt åt fel håll och snurrat ut genom dörrarna, växlade in ett gammalt pantkvitto på 5.50:-, sprang tillbaka och slog ner ändan på ringen i grevens tid.
Såklart hade lilla Vild inspirerats av allt bajsprat och jag hann inte mer än trycka ut det värsta innan hon slitit av sig blöjan och skrek i högan sky att hon minsann bajsade på sig och absolut inte tänkte göra det i blöjan. (Vilket faktiskt var rätt bra då jag inte hade nån mer blöja.) Det var bara klippa av och byta plats, jag fick stå med brallorna runt fötterna och be en stilla bön att jag inte glömt låsa eller att Prinsen skulle tröttna och gå ut.
Det senare hade jag inte alls behövt oroa mig för, han var minsann också bajsnödig och absolut tvungen att göra det nu.
När det väl var min tur igen vägrade ungarna vänta, dom hängde i handtaget och skrek att dom ville ut, knackade på dörren och hotade trycka på larmknappen om jag inte var klar snart.
Utanför stod en mamma med två barn, hon log förstående och jag sjönk genom jorden, vi hade gått i skolan ihop och det första hon hör av mig på femton år är när jag skriker åt mina barn att ge fan i handtaget och låta mig baja ifred.