Vi kommer snart bli fattiga, har massor med bud på olika prylar nu. Man kan ju inte acceptera att nån annan går högre än man egentligen tänkt sig heller, nä jag måste genast höja vårt maxbud alltmedan jag förklara för Martin hur viktigt det är med just den här saken, hur snygg den här jackan är, att det är en chans man inte kan missa osv osv.
Nu ikväll var jag på föräldrarådsmöte på dagis och som vanligt pratade jag mest, måste verkligen försöka skärpa mig! Kan jag inte nån gång inse att allt inte handlar om mig? Jag vräker ur mig massa åsikter, idéer och anektdoter från min vardag men folk kanske inte är så intresserade?! Varje gång jag varit på såna tillställningar så känner jag att jag är trött på min egen röst och att jag nog varit en dålig lyssnare, vet inte varför jag tror att alla vill höra om hur vi har det hemma eller vad jag tycker?
Jag tycker ju i stunden att jag själv är en utmärkt talare och kan sitta där och störa mig på folk som bara nickar och håller med, som aldrig säger sin åsikt och inte skulle säga emot gruppen för allt smör i Småland. Jag måste alltid säga vad jag tycker, måste alltid ge min syn på saken och måste tyvärr också ganska ofta säga emot bara för att. Särskilt om det är min chef som säger nåt, då får jag spader och bara MÅSTE vägra allt.
Det är inte så himla bra och jag får ofta skäll av mina jobbarkompisar, dom tycker jag ska smöra mer och därmed också komma undan med saker, om man hela tiden är motvallskärring så har man ju ögonen på sig. Vilket jag till viss del kan förstå, men tyvärr har jag undertryckt den här sidan hos mig själv i alltför många år, nu har den liksom tagit över och är omöjlig att tygla, lite som en vildhäst.
En gång var jag med min moster Ulla och hennes döttrar (alltså mina jämngamla kusiner) på en biltur, vi körde på en riktigt jävla krokig landsväg och alla som känner mig kan nu räkna ut hur jag mådde. Har alltid varit extremt åksjuk, jag kan peka ut minst fem ställen längs 45:an mellan Göteborg och Trollhättan där jag spytt och då snackar vi ändå relativt rak väg, tänk er då en asfalterad kostig.
När resan började pratade jag oavbrutet om allt mellan himmel och jord, efter ungefär fem kilometer hade  mitt ressällskap tröttnat för länge sen och Ulla kom på en briljant idé; hon började köra så ojämnt hon kunde, vinglade hit och dit på vägen, bromsade och gasade och körde i alla håligheter som fanns.
Hon fick utdelning.
Jag blev vansinnigt åksjuk och höll käften resten av vägen, hade fullt upp med att svälja spyan om och om igen. Tyvärr vet jag inte hur jag ska använda denna utmärkta teknink i vardagen, jag mår sällan så illa på möten.