Idag har jag städat rent i akvariet, kors i taket och hallelulja. Folk som vet säger att ju mindre ett akvarium är desto oftare behöver man byta vatten, vårt är inte jättestort och hade egentligen behövt få 1/3 av vattnet bytt varannan vecka. Egentligen alltså.
I verkliga livet så byter jag typ hälften av vattnet två gånger i halvåret och då får jag stå och skrapa insidan i en halvtimma också för att få bukt med alla alger som slagit rot, sen när jag fyller på massor med nytt superrent vatten så blir fiskarna helt chockade och ligger på sidan och hyperventilerar i flera timmar. Det får liksom inte bli FÖR rent i den lilla ekotopen, då blir PH-värdet för lågt...eller högt... I alla fall så ska det tydligen vara lite sketet för att livet ska gå runt.
När jag väl är klar med projektet är allt frid och fröjd ganska länge, jag myser när jag ser hur fint akvariet blivit och hur spralligt fiskarna simmar runt runt därinne och jag tänker för mig själv att det är ju konstigt att det ska behöva ta sån tid mellan gångerna jag gör rent till stackarna.
Men så går tiden, varje gång jag sätter mig i soffan påminner jag mig själv om att IMORGON ska jag byta vatten. Eller på tisdag. Eller fredag. Till slut är det en enda brungrön sörja i hela akvariet och man ser hur dåligt fiskarna mår, dom simmar liksom inte utan försöker mer paddla sig fram genom den tröga smeten som består av gammal tuggad mat och fiskkiss.
Som lite plåster på såren hade jag idag köpt nya växter och nya kompisar - tigerbarber - åt Mona, Anne-May och dom andra och det är alltid intressant att handla sånt ska jag säga. Det finns typ bara en bra akvarieaffär i stan, den ägs av ett par och dom har haft den i minst 20 år och har alltid varit noga med service och kvalitet, köper man en fisk där så vet man att den kommer leva i flera år. Så länge man sköter den...
Problemet med den här affären är att tanten är hur torr som helst, hon måste vara född utan humor och har absolut NOLL servicekänsla, hon säger inte ens "hej" när man kommer in utan man får liksom gå fram och harkla sig ljudligt för att hon ska ta nån notis om ens exixtens. Varje gång man går in så ber man en bön att mannen ska vara där, han är hennes raka motsats och hur trevlig som helst. Man kan ju undra hur dom har det privat...
Hur som helst, idag ville jag fylla upp beståndet av tigerbarber, det är stimfiskar men i mitt akvarium brukar små stimmisar försvinna spårlöst av nån oförklarlig anledning så nu fanns det bara tre stycken kvar av en grupp på elva. Detta är ingenting jag kan förklara, det finns inga fisklik, det har aldrig funnits sjuka fiskar och det har aldrig funnits fiskar som äter tigerbarber men borta är dom.
När arga tanten står och plockar upp nya fiskar till mig så försöker jag småprata och säger ju då att det är så konstigt att mina stimmisar är borta, då stirrar tanten på mig som om jag vore från vettet. "Borta? Men vaddå borta?" Sen fick jag världen utläggning om hur fel jag hade och vad som antagligen hänt och vilken sjukdom dom säkert hade osv osv. Ett tag kändes det som om jag lagt händerna om den klena fisknacken och knäckt till.
Det är precis som om man ska stå till svars inför henne, man måste liksom bikta sig och erkänna att man misskött sitt akvarium och sen gå ed på att det aldrig ska hända igen. Sen får man gå hem med huvudet sänkt och svansen mellan benen, hem och städa upp i sörjan.