Cry baby

Jag är den absolut största mesen i tidernas historia, jag lipar för allt. Jag tycker verkligen själv att detta är ett problem för det går liksom inte att ta mig på allvar när jag blir blank i ögonen för minsta lilla, till exempel när nån berättar om en avliden släkting, då måste jag andas djupt och tänka på vardagliga saker som gardiner och spisar för att inte ögonen ska börja tåras. Eller när Blixten McQeen i filmen "Bilar" knuffar sin motståndare över mållinjen och struntar i att han inte vinner, då kan jag inte svara på Prinsen alla tusen frågor (som han ställer varje gång vi ser filmen) eftersom rösten låter som om jag hamnat i målbrottet.
Idag berättade Puddingen att hennes svägerska fått en liten flicka, jajamän jag lipade direkt. Jag fick harkla mig hela tiden och låtsades att jag var tvungen att hjälpa Sessan med saker för att få en frist så jag kunde svara "åh!" och "gud va roligt!" utan att hulka.
Jag jobbade ett tag på barnavdelningen på stadens sjukhus, det var inte lätt ska jag säga, det var ju lite svårt att verka proffessionell och ge utförliga svar på föräldrarnas frågor när jag hela tiden fick titta i taket och blinka.
Detta gråtmilda tillstånd har bara blivit värre och värre med åren, jag minns att min farmor alltid grät en skvätt när min syster spelade piano, det kunde jag inte förstå alls och undrade ofta varför farmor blev lessen när Syster spelade så fint. Pappa försökte förklara (med målbrottsröst han också men det skulle han aldrig erkänna) att man kan gråta både när man är glad och när man är lessen, farmor grät inte hon var rörd. Detta var för mig alldeles obegripligt, att man grinade för att nån spelade piano. Nu för tiden spelar inte Syster så ofta och tur är väl det för jag hade inte klarat av att lyssna.
Det verkar ibland lite hopplöst det här också, ska jag inte ens klara att hämta in posten utan att fälla en tår när jag blir 50 eller vad är det frågan om? Jag har, under alla dessa år som jag lidit av denna sköra sinnesstämmning, bara gjort ett enda framsteg; jag har slutat lipa för amerikanska skitserier såsom "Extreme homemakeover", "Oprah", "Days of our lives" och "Cityakuten". Det känns som om kvoten för ord som "hjälte", "kärleksbarn" och "great grand mother" är överfylld, jag blir liksom helt avogt inställd och tycker hela upplägget är patetiskt.
Det är väl alltid nåt men det är ju synd att det ska dras till ytterligheter innan jag håller tätt, det hade ju varit skönt med nåt slags mittemellan Hitler och Astrid Lindgren.

Kommentarer
Postat av: Syster Yster

Tja, it runs in the family skulle man väl kunna säga utan att överdriva. Vi har ju lätt för att "ta te ög" hela bunten och det som är positivt är ju förstås att det gäller hela känsloregistret. Alltså jag kan lipa för att jag blir asförbannad ibland, men lika gärna för att jag skrattar eller för att jag slår i foten. Ja och så förstås när man ser nåt på TV som gör en rörd (som när Blixten hjälper sin kompis över mållinjen, det är klockrent). Så även om det ibland känns som en smula sinnesrubbat att lipa för allt så visar det väl ändå att man lever anser jag. Tänk på alla dessa människor som är som ett pokerfejs jämt. Man kan ju inte uttyda vare sig de är ledsna eller glada. Nä, mer känslosamma människor tycker jag!

2007-11-28 @ 11:15:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback