Det här med sex på bröllpsnatten, det är väl ändå överskattat? En förlegad ritual som härstammar från stenåldern när man absolut skulle hålla på sig tills man var gift. Nuförtiden är det väl ändå inte så många som lever i celibat tills dom gift sig? Jag menar, vi hade ju varit ihop i fem år innan vi gifte oss och dessutom fått Prinsen, vad hade jag som inte Martin redan upptäckt?
På vår bröllopsnatt fick jag en utskällning av min nyblivne make... Men det minns inte han.
Det var en jättevarm eftermiddag och vi hade svettats massor, ätit lite för att inte känna oss plufsiga i våra fina kläder och kantat hela dagen med diverse alkohol.
Inte bra.
Så på vägen hem vid fyrasnåret på morgonen stannade vi till vid Ali Baba Kebab och gick in och beställde mat. Alla därinne var ju typ fulla som kastruller och bara; "Åh! Va kul, har ni varit på maskerad??" Jag kände mig kränkt av att bli kallad utklädd på min finaste dag och fräste ilsket; "Nä! Vi har faktiskt gift oss!" Säkert snörpte jag lite på munnen och ville vara viktig också, som om det hade spelat nån roll var vi hade varit, alla var ju skitfulla!
I alla fall så började jag sen må hemskt illa, jag blev ju givetvis bakis, så när vi kom hem var jag inte så himla sugen på mat längre. Det var Martin, han frågar med sin 150-grammare intryck i munnen "Ska'runte ha'ren??" (=Ska du inte ha den?) och pekade på min kebab.
Jag svarade med att gå ut på toa och kräkas.
När jag sen kom in i sängen, där Martin däckat, så vaknar han till och följande scenario utspelar sig;

Martin (full som en alika); Var är Martin?

(En kompis till oss som varit med på bröllopet.)

Jag (som börjat nyktra till); Va?? Vaddå "var är martin?" Vad menar du?

Martin (yrar &sluddrar); Ja, han skulle ju sova här!

Jag (irriterad som fan); Va? Har du sagt att han kan sova här? Hos oss? På vår bröllopsnatt? Är du dum i  
 huvudet?!

Martin (som här avgör och förklarar exakt hur han menar...); Nä, inte här kanske... Men nånstans där det ser likadant ut!

???

Ja, ni förstår ju säkert själva att samtalet efter det dog ut på ett ganska naturligt sätt, Martin däckade och jag vände ryggen till och somnade.
Det lustiga är att min kära man fortfarande, efter fyra år, känner sig snuvad på bröllopsnatten och tycker det är sorgligt att prata om.
Som om han i det tillståndet hade kunnat prestera något överhuvudtaget.